Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

08:01 | December 27, 2021

God Jul!

Denna jul blev lite annorlunda då tanken var att Elias familj skulle komma. Men typ hela Elias lag åkte på COVID så han fick sitta isolerad i 10 dagar och då var risken för stor att familjen också skulle bli smittade så resan avbokades. Jag klarade mig, testades varannan dag och har självisolerat mig lite också så två dagar innan julafton fick jag träffa Elias igen.

Så vi gjorde så att vi bokade Banff sista minuten och sedan bokade jag även in hundsläde på julaftons morgon. Så vi åkte upp på eftermiddagen den 23e, hade en så himla mysig kväll och lade oss strax innan 22 för att vara pigga dagen efter. Problemet var dock att jag inte kunde sova. Det var inte så att jag sov litegrann, någon timma här eller där. Jag var vaken heeeeeela natten, var inte ett dugg trött. Och jag vet inte om det var pga min kropp höll på att ställa om sig eftersom jag precis slutat med alla medicinerna så dagen efter var jag inte den piggaste människan på denna jord. Men 6:30 gick larmet, Elias gick ut med Stitch och vi hade -20° denna morgon. Vi åt frukost, gick ut med Stitch en gång till innan vi lämnade henne på hotellrummet strax innan 8 och sedan åkte vi iväg.

Vi kom fram och det var fortfarande svinkallt trots att vi hade packat på oss med kläder, filtar och att vi var nerpackade i släden hjälpte liksom inte utan vi frös som fan alltså! Själva turen var en timma lång, snön piskade och hela ansiktet gjorde ont. Kan ärligt talat säga att vi njöt inte så mycket av turen men det blev ju lite fina bilder och videos. Jag skulle absolut kunna göra om det, när det är varmare!!!

Vi var tillbaka på hotellet vid 12, hämtade upp Stitch och våra väskor och sedan rullade vi tillbaka till Calgary där vi fortsatte julfirandet med traditionellt julbord. På kvällen hade vi några över, hade lite vinprovning, lekte lite lekar, släppte iväg sky lanterns och jag tror var jag i sängen strax efter 2. Så trots att julen inte blev som vi hade tänkt så blev det väldigt lyckat ändå!

Det var snöstorm på väg upp så det tog lite längre tid än vanligt att åka då vi knappt såg vägen.  Så fort vi kom in på rummet så fick jag sådan julkänsla. Hade ju tappat den lite efter allt som hade hänt med både Elias som satt isolerad och på det få tråkiga besked gällande IVFen. Så att komma in här, se granen och sedan få lite bubbel och tårta gjorde så mycket! Även Stitch hade fått lite julgotta, älskar hur hundvänliga dom är här borta! Och det vita på Stitch är inte hennes torra päls, även om man kan tro det för att det är så kallt och torrt här borta. Hon rullade sig på entremattan i receptionen… De som jobbar på det här hotellet är otroligt service minded. Dom tar reda på bland annat allergier så att man kan få sig en trevlig överraskning på rummet när man kommer. Och det här måste nog varit den godaste tårtan jag någonsin ätit och den var gluten- och laktosfri! Och kom igen, hur fin var den inte!?   Hotellet hade ju också fixat en hundkaka åt Stitch.Älskar dessa nötknäppare, vill ha sådana här till nästa jul!  Drog på mig en klänning kvällen till ära då vi skulle äta middag.   Julaftonsmorgon. Vi hade tid för hundsläden kl 9, frös ju som fasen medan hundarna låg och rullade sig i snön. Dessa är tränade till att kunna springa flera mil om dagen och har inga problem att springa i -30° vilket är helt galet. Så -20° var ingen match för de här. Trots att vi satt nerpackade i den här släden så var det kallt. Så efter halva sträckan (5km) så frågade jag om jag fick stå bak på släden med instruktören istället för att springa lite i uppförsbackar och röra på mig. Blev ju varmare i kroppen men trodde jag hade förfruset mitt ansikte.  När vi kom hem hoppade jag in i en varm dusch. När jag kom ner gav Elias mig ett glas bubbel som jag fick smutta på medan han fixade den sista julmaten.

6 kommentarer



21:19 | December 26, 2021

IVF resan är över

Efter nästan 2 år av att försöka skaffa familj, ett år med IVF så har vi kommit till den punkten där det räcker för oss. Det går liksom inte att fortsätta mer. Vi gjorde ett försök till, den här gången med 2 embryo. Det tog sig, mitt hcg (gravidhormonet) började på 65, två dagar senare var det 192 och ytterligare två dagar gick det upp till 416. Allt såg bra ut men med de här siffrorna så var det ett tecken på att endast en hade tagit sig vilket var ganska förväntat. Två dagar senare gick det ner till 322… När hcg inte stiger med ca det dubbla eller kanske till och med som i vårat fall sjunker är det mest troligt ett tecken på att det inte blir en lyckad graviditet. Ett tecken på missfall eller kanske till och med utomkvedshavandeskap. Tog ett till blodprov ytterligare två dagar för att det skulle konstateras men då hade det stigit till 411. Det här är inte vanligt att man ser och det finns några enstaka fall där hcg stiger, sjunker och stiger igen och det blir en lyckad graviditet, men efter allt känner jag min kropp ganska väl och visste att så var inte fallet för oss.

Så vi fick åka in, jag fick göra ultraljud där man hade svårt att hitta min vänstra äggledare. Och man kan inte se så mycket av en graviditet om inte hcg är högre än 1500 så de kunde inte se vart denna graviditet var, om det låg i min livmoder eller i äggledaren. Så det har varit lite obehagliga dagar senaste tiden just för att ligger det i äggledaren och växer på snabbare än vanligt kan det vara livshotande. Ni som vet var utomkvedshavandeskap är eller kanske till och med varit med om det vet ju hur illa det kan vara. Jag har haft det en gång tidigare och då ökar chansen att få det igen.

Men efter ultraljudet hade vi ett möte med vår IVF- läkare och redan hemma när vi tog emot beskedet med dessa konstiga hcg- värdena jag hade så bestämde vi oss för att efter det här blir det inget mer. Jag har inte allt mått bra denna gång, varken fysiskt eller psykiskt. Och trots att jag känt lite att jag kan utsätta mig för vad som för att vi ska kunna få ett barn så satte Elias även ner foten nu då han inte vill se mig må såhär.Vi har gjort allt vi kan när det kommer till IVF och visst hade vi kunnat göra om detta igen och igen och igen, men mår man inte bra så är det inte värt det. Och det kanske inte är jättelätt att må bra under tiden man gör det, men jag kunde ändå ställa mig in på att det är under en begränsad tid. Men nu när det misslyckades igen så blev man liksom påmind om att det finns ingen tidsram, detta kanske inte är en begränsad tid.

Och vi har pratat om andra alternativ också men ville verkligen ge detta en sista chans. Så när vi hade möte med vår IVF- läkare så sa han “ni har ju nämnt andra alternativ” och där och då var det jobbigt för det kändes nästan som att vi fick svart på vitt att jag inte kan bära ett barn. Och att få ett sådant besked är väldigt jobbigt. Samtidigt så har jag under allt det här liksom vant mig vid den tanken och accepterat det till en viss grad. Så när jag och Elias kom hem och diskuterade, lät det sjunka in samtidigt som jag fick sluta med alla medicinerna så kändes det för varje dag som att en sten lättat från mina axlar.

Första gången på ca 2,5 månad började jag äntligen känna som mig själv igen och tanken på att kolla på andra alternativ var liksom inte läskig längre. Bara för att jag inte kommer att kunna bära ett barn så innebär inte det att vi inte kommer att kunna älska ett barn. Definitionen av en mamma innebär inte att du ska bära ditt barn, dina gener och sedan föda det. Du kan bli en mamma genom andra sätt också, tex ägg- eller spermadonation, surrogat eller adoption. Och bara för att du är personen som bär barnet i magen det så innebär inte att du kommer att vara en bättre mamma än någon som behöver ta till andra hjälpmedel.

Och det är klart att det känns som en stor förlust för mig att inte få uppleva hela den grejen, att få bära sitt barn. Och visst, det finns inget som säger att det aldrig kommer att gå i framtiden, men status just nu är att jag inte kan bära ett. Men samtidigt om jag inte har det alternativet så känner jag att det är viktigt för mig att se det positiva och det bra med de andra alternativen. Och jag tror att för vissa människor så kanske det här låter helt galet, och tyvärr resonerar vissa människor “kan man inte skaffa barn på ett naturligt sätt så är det menat att det ska vara så”. Tro mig, jag har fått sådana meddelanden. Men det är samma sak som att säga “ja har du fått cancer är det inte menat att du ska leva”.

Jag tycker att det är helt fantastiskt att det finns andra alternativ, även om det är bra mycket längre och tuffare resa. Känslomässigt är det som att man stoppar in ett tredje världskrig i kroppen. Det kostar otroligt mycket pengar samtidigt som det inte är någon garanti och man vet liksom inte när eller om denna resa någonsin kommer att vara över.

Och ännu en gång vill jag påminna om att jag är bara öppen för att jag vill dela vår resa för att jag vet att det finns så många andra i samma sits. Men, jag vill inte ha tips och råd för att vi har verkligen gjort allt vi kan när det kommer till IVF och nu har vi satt stopp för det. Vi kommer inte att göra om det igen för jag vägrar riskera att sätta ännu en litet embryo eller bebis till himlen genom att vi ska pressa min kropp ännu mer, vi har redan 8 stycken där nu.

87 kommentarer



19:07 | December 2, 2021

Thanksgiving och förkylning

2 december, Elias födelsedag och han är i LA. Men jag passade på att fira honom när han var hemma så vi hade en heldag tillsammans som avslutades på en av de bästa restaurangerna här i Calgary- Major Tom. Supergod mat, fantastisk service, bra musik och härlig stämning. Det är svårt ändå att imponera på Elias när det kommer till restauranger eftersom han rest så jäkla mycket och varje gång han är på roaden så testas nya restauranger. Men det här blev snabbt hans favorit här i Calgary så det blev ju lyckat. Och vi är ett sådant par som kör in and out på ca 1,5 när vi går ut och käkar, inga sådana som sitter länge och pratar om livet utan vi vill äta och sedan åka hem för att mysa och vara med Stitch.

Sedan vi hördes sist har vi ju även hunnit fira Thanksgiving nr 2, den amerikanska. Hockeyfamiljen består ju av en salig blandning människor från olika delar av världen och därför ser vi till att fira högtiderna som man har tillsammans. Så alla samlades hemma hos Colemans, jag var redan på övertid och var så extremt trött så det var en väldigt tuff utmaning att åka dit. Men samtidigt så kände jag att jag vill ju inte missa saker som händer runtom pga medicinerna som gör mig så förbaskat trött. Så vi åkte dit och var där i ca 3 timmar innan jag höll på att däcka.

Dock kände jag mig redan dagen efter väldigt hängig och det bröt ut i en rejäl förkylning. Jag har säkert sagt detta så många gånger men jag blir ju liksom inte sjuk om jag inte typ bränner ut mig. Peppar, peppar men jag har alltid varit frisk som en nötkärna men efter denna kväll så slog det till rejält och jag tror också det har att göra med att min kropp är så pass “utsatt” just nu med medicinerna som ska dämpa mitt immunförsvar så ja… jag pendlade mellan sängen och varma lavendelbad.

Men jag hann bli återställd till Elias firande tur nog, annars hade vi fått avboka middagen och bara stannat hemma. Men jag kommer nog att avstå från större samlingar människor ett tag just för att vara så snäll mot kroppen som möjligt!

4 kommentarer



22:16 | November 23, 2021

F*tt- granen kan dra åt helvete!

Har precis spelat in ett podd med Xenia, får se om den hinner komma upp till morgondagen. Väldigt mixade känslor i den kan jag säga, precis som mitt liv är just nu. Jag är inte en fullt fungerade människa och gråter för minsta lilla, det här upplevde jag inte de tidigare gångerna vi kört IVF men det är ju också för att jag kör en fullt medicinerad cykel och mer därtill.

Sedan är det folk som blir gravida till höger och vänster och i min inte så fullt fungerande hjärna just nu så tänker jag bara “hur vågar du bli gravid!? Ser du inte hur jag kämpar?” vilket är helt sjukt att jag känner så. För jag vet att bara för att jag går igenom detta ska inga andra i världen stanna upp sina drömmar och mål. Men jag vet att det är helt normalt att tänka och känna såhär, även om det är obehagligt hur medicinerna spelar kroppen ett spratt. Ni som gått eller kanske går igenom IVF vet ju vad jag menar.

Jag är fullt medveten om att världen kommer att “rulla på ändå” trots att jag går igenom detta. Och jag missunnar ingen en graviditet utan det gör bara ont att det funkar utan problem för vissa medan många andra av oss får sätta livet lite på paus för att uppfylla en dröm som man inte ens vet kommer att slå in. Och nu talar jag om de jag vet som det går bra för. Jag är fullt medveten om att bara för att man går ut med sin graviditet så betyder inte det att allt varit smidigt. Gud… känns så jävla jobbigt att man ska vara så övertydlig hela tiden för annars är det ju någon som påpekar “fast vet du vad…”

Idag började det snöa här, också något jag började gråta för eftesom jag längtat efter snö. Känns ju fullt rimligt. Tredje gången jag gråter idag och vi har precis passerat lunch. Jag ska snart ta min Suprefactspruta och en timma efter det brukar tröttheten slå till och då ligger jag i sängen eller i soffan inom två timmar och halvsover. Jag vet dock hur jag ska göra för att kunna sova hela nätter och det är att ta en lång varm dusch, packa in mig i mysiga kläder så jag är varm när jag lägger mig i sängen. Ingen TV utan jag försöker somna ganska direkt, då sover jag 9-10h hela natten och är ganska utvilad dagen efter.

Gud vad jag saknar mitt gamla jag. Personen som struntade i alla andras liv och bara levde på mitt på det bästa sättet jag bara kunde. Jag saknar träningen så mycket, nu blir jag andfådd av trappor och att ens tänka på vikter. Jag saknar vårat häng efter träningen. Jag saknar att gå på matcherna. Jag saknar att kunna gå på aktiviteter, nu har jag fått avbokat allt. Skulle egentligen upp till fjällen i lördags men fick avboka dagen innan pga sömnbrist…

Men jag påminner mig själv varje dag att det här är under en begränsad period, och att det mest troligt är värt det. Samtidigt skrämmer det mig att det finns en chans att det ändå inte funkar och vet att jag då kommer att tänka “har jag missat allt det där för ingenting? Har jag utsatt min kropp för skit för INGEN JÄVLA TING?”

Gud ni märker säkert i mitt sätt att skriva att jag inte är helt mig själv. Men det är okej, det är en del av den här IVF-resan. Medicinerna gör att man inte är sig själv, alla känslorna är utanpå. Man kan vara glad, ledsen, arg, irriterad, världens lyckligaste men också känna sig som världens sämsta människa på 10 minuter och det suger musten ur en. Bara igår när vi pyntade vår gran var jag så glad eftersom jag längtat så mycket efter det. Men det slutade med att jag stod och skrek att den där jävla f*tt-granen skulle dra åt helvete för att jag råkade riva ner några kulor. Fullt normalt agerande…

Och till alla er som undrar “Jobbar Annica med NuSkin fortfarande?” så kan jag säga såhär; mitt konto är kvar men jag jobbar inte aktivt med det och jag använder fortfarande produkterna för dom är grymma! Och jag kan sluta jobba helt om jag vill. Jag skulle kunna bli “hemmafru” på heltid om jag hade velat, men det vill jag inte. Jag tycker om att jobba och tjäna mina egna pengar och därför gör jag så gott jag kan med de möjligheter jag får. Men om det är någon som missat går jag igenom en skitperiod och kan därför inte boka in mig på saker där jag inte kan släppa allt för att gå och lägga mig istället.

23 kommentarer




23:32 | November 18, 2021

Enkel juldekoration och extremt trött!

Trött, konstant trött och slut. Jag sover dåligt om nätterna för min kropp är pigg men min skalle trött och det är pga Prednisone som jag tar. Några har berättat för mig att de fått börja med sömntabletter i samband med det eftersom de också haft svårt att sova men jag vill verkligen inte mer mediciner. Jag tar Prednisone så tidigt jag kan på morgonen för att underlätta men ja, det är tufft. Och eftersom jag inte sover så bra så blir jag ju trött under dagen och jag vågar heller inte ta en nap mitt på dagen för att då är jag ännu mer skraj över att jag inte kommer att kunna sova. Jag hatar den här situationen men jag är så tacksam över min situation på så sätt att jag kan vara hemma och ta det lugnt, att jag inte behöver ta mig iväg någonstans och vara helt alert. Jag fattar inte hur ni som jobbar samtidigt klarar av detta, wow säger jag bara.

Så det jag gjort under de senaste dagarna är att jag pysslat på hemma, bara gjort saker jag känt för och som jag kan hoppa över om jag inte orkar. Elias är fortfarande på resande fot så det jag gjort för att få dagarna att passera är att jag plockat fram julpynt mm här hemma, granen har även åkt upp i både matrum och vardagsrummet men jag väntar med att pynta den stora till Elias kommer hem. Det är något vi gör tillsammans, spelar julmusik, pyntar och bara har det mysigt.

Jag har även hängt en girlang ovanför den öppna spisen med alla julstrumporna. Det har blivit någon minigran lite här och var bara för att få en lite mer vintrig känsla. Även trappen är klädd med girlanger och rosetter, jag äskar verkligen att få pynta och gör det mysigt och längtar till den dagen vi har ett gäng ungar som också får uppleva det här med oss.

Idag var jag på Ikea en sväng för att köpa lite nödvändigheter och då hittade jag de här små bjällrorna. Ett paket kostar inte ens 70kr och dom är perfekta att dekorera med. Så jag köpte två paket som jag kan använda när vi ska duka bordet i juletider. Jag bytte även ut snöret mot ett band istället för att göra den lite finare!

8 kommentarer