Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

22:02 | January 7, 2022

När delarna av fostret kommer ut


Tre dagar efter sprutan, har fortfarande ont i stjärten där läkaren sprutade in methotrexate. Känns som en rejäl sträckning typ, har försökt att få igång musklerna litegrann genom att röra på mig och stretcha litegrann men det hjälper liksom inte. Men i övrigt känns kroppen mycket bättre trots att jag har Corona.

Men idag hände det som hände mig i somras, det som gjorde att jag blev så traumatiserad från duschen i Gävle. Idag kom mest troligt det som skulle bli ett foster ut, när jag satte mig i duschen. Jag fick panik. Blundade stenhårt, skrek och försökte känna mig fram i duschen så jag kunde ställa mig en bit ifrån. Det tog tid innan jag vågade kolla på det och det gjorde ont i hela kroppen av obehag.

Detta hände även mig i somras. Då var jag i vecka 8, allt hade växt på som det skulle men hjärtat hade slutat att slå på det som skulle bli en bebis. Jag fick piller som jag skulle stoppa in vaginalt som skulle mjuka upp cervix och dagen efter när jag vaknade var det blod i hela sängen. Jag fick gå till duschen medan Elias tog rätt på det och när jag skulle sätta på vattnet så kände jag hur det blev tungt mellan benen och sedan hur något bara faller ur mig. Jag hör hur det landar på golvet och visste direkt vad det var och jag har nog aldrig någonsin haft sådan panik. Jag skrek för livet och Elias kom springandes in, omfamnade mig och sa “titta inte”.

Jag satte mig på toaletten medan han försökte att ta rätt på det som låg på golvet och jag såg hur jobbigt han tyckte att det var. Och på något sätt samlade jag mig, blev lugn och jag vet inte om jag var i chocktillstånd men kände efter ett tag att jag kunde göra det. Elias är mer känslig än vad jag är, han har svårt att plocka upp hundskit utan att få kväljningar. Och jag såg på honom att det blev för tufft så jag tog massa papper, kastade över “det”, fångade upp det och kunde kasta ner det i toaletten.

Det är en av det värsta stunderna i mitt liv och jag kommer nog alltid att vara ärrad efter det. Den känslan och sedan se det som skulle bli ens barn ligga på golvet i ett blodbad, det är svårt att få bort den bilden från näthinnan. Och idag när jag skulle sätta mig på golvet i duschen så händer samma sak. Dock är det inte alls lika stort och “format” men jag reagerade på samma sätt och ville bara springa därifrån samtidigt som jag var rädd att det var mer som skulle komma ut. Så jag tryckte mig själv mot väggen och höll hårt i duschstången och blundade allt vad jag hade tills jag kände det där lugnet igen.

Efter att jag samlat mig tog jag telefonen för en bild för att jag inte vågade kolla på det i verkligheten. Tog tag duschmunstycket, kisade med ögonen och spolade ner det i avloppet. Det tog ett tag innan allt kunde åka ner och jag kände mig spyfärdig efteråt. Elias ringde mig när han såg mina sms och det är tufft att gå igenom sådant här själv. Men han är fan den bästa på att stötta mig igenom detta trots att han just nu är i Carolina. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara för honom att föröka att prestera på topp samtidigt som man har en flickvän hemma som går igenom sådant här. Men på något konstig sätt så klarar man det. Man överlever, man bearbetar och man lever vidare.


53 kommentarer



53 kommentarer om “När delarna av fostret kommer ut”

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Gör så ont i mig att läsa detta. Beklagar verkligen allt ni gått/går igenom ♥️ Kan bara föreställa mig en liten del. Så smärtsamt!
    Vet inte vad jag ska skriva. Men skickar Stora varma kramar.

    Reply
  • Sånt här ska fasen ingen få behöva gå igenom! All styra till er❤️

    Reply
  • Håller fan med dig! Fy fan 😭💔

    Reply
  • Helvete säger jag bara.
    Känner dig inte över huvud taget. Har bara läst dina bloggar och vad du skrivit på dina sociala sidor sen du var på TV.
    Men jag blir tårögd av vad du går igenom. Kan bara hoppas att din kropp läker som den ska och du så småningom kan få den där lilla familjen du vill ha.
    Önskar dig det allra bästa framöver i livet.

    Reply
  • Åh Annica! Jag kunde inte läsa detta utan att börja gråta! Jag har ingen aning om hur smärtsamt det måste vara det du går igenom och vill bara visa omtanke och hoppas innerligt att ni får ert efterlängtade barn snart! Livet är inte rättvist! ❤️

    Reply
  • Tack tack tack!! för att du berättar detta. Jag och sambon har varit med om liknande och än idag (8månader sedan senaste missfallet) tänker vi hur traumatiserande, hur absurt, hur sjukt etc att vi fått upp fostret på papper efter att de kommit ut i vecka 8-10, och sen behövt ta beslutet att fota och sedan spola ner i toan. Att aldrig kunnat berätta detta för någon. Hur sinnessjukt att ha varit med om. Tack för du berättar er historia. <3

    Reply
  • Det är fruktansvärt, och jag känner med dig.
    Var precis så för mig också, v 10 krystade jag ut fostret i duschen, stor som en golfboll. Idag har det gått 10 år sedan. Minns det fortfarande som det var igår. Och att behöva gå igenom det själv i en redan så sårbar situation. Skickar alla mina styrkekramar och tankar till er ❤️

    Reply
  • Ingen ska behöva gå igenom detta 💜💜💜

    Reply
  • Fasen vilken kämpe du är som klarar detta själv utan partner på plats. ❤
    Stark flash back till förra sommaren när jag fick missfall i v 12 och trodde mig se fostret i toalettstolen. Grät så mycket av sorgen över det som inte blev men även över det hemska med att behöva spola ner det som jag hade börjat älska i toaletten.💔
    Du är inte ensam.

    Reply
  • Mitt hjärta går i tusen bitar och jag känner så för dig.
    Det är hemskt, har varit där själv en gång och den smärtan bär man alltid med sig. Du är så så stark, en änglamamma. Jag beklagar verkligen allt du behöver gå igenom. Jag hoppas innerligt att det finns massvis med ljus i slutet av den mörka tunneln du befinner dig i. All styrka och kärlek till dig. Från en flerbarnsänglamamma till en annan.

    Reply
  • Det känns så futtigt att säga, men jag vill verkligen skicka styrkekramar till dig! 💙 och säga att du är inte ensam om att gå igenom det här 💕
    Min första graviditet slutade i MA och många turer in på akuten för att allt inte kunde komma ut på egen hand.. sista gången slutade det med att en läkare från GYN skrapade ut det sista på egen hand och visade upp klumpen för mig och sa ”inte så konstigt att du hade ont!”. Då svimmade jag.
    Min nästa graviditet slutade i sent missfall i v 18 där jag valde att inte titta på fostret efter att vi har genomgång en hemsk ”förlossning”, och där BM tjatade otadliga gånger på att jag skulle ångra mig om jag inte tittade på fostret. Idag, 7 år senare, så ångrar jag det fortfarande inte.

    Reply
  • ❤️❤️❤️

    Reply
  • Jag blir så bottenlöst ledsen över att ni ska behöva gå igenom detta. Har följt er resa från start och tänker ofta på dig, trots att vi aldrig setts. Det ni går igenom berör så djupt och det är så otroligt fint och viktigt att du vill, vågar och kan dela ert liv. Det finns inga ord som räcker till. Ni är såna kämpar.

    Reply
  • Finner verkligen inga ord. Så starka ni är som tar er igenom det här, och som dessutom delar det med oss andra. Tack för det!! Ni ger stöttning till så många som då får känna att man inte är ensam i mardrömmen och jag tror helt säkert att jag talar för många när jag säger att jag önskar att vi kunde ge er stöttning på något vis. ❤️❤️❤️

    Reply
  • Kan inte ens tänka mig. Inte ens lite. Mitt hjärta går sönder. Ingen ska få uppleva det som du beskriver. Ditt mod Annica, helt otroligt! Jag känner dig inte men jag är säker på att ni kommer att få bli trygga, starka föräldrar en dag. Allt hopp och varma styrkekramar till er båda.

    Reply
  • Usch vad jag lider med dig!
    2017 fick jag missfall i vecka 10 och då kände samma sak mig. Var traumatiserad i något år efter, riktigt jobbigt❤️

    Reply
  • All kärlek till er ❤ man vill bara krama om dig och det är så svårt att förstå hur många det är som går igenom detta. Skickar all form av styrka till er och ni finns i våra tankar!

    Reply
  • Förstår dig, fick missfall i v.14. Fostret kom ut helt och hade sparkat precis innan, det hade till och med naglar på händer och fötter :/ jag bara stod och stirrade, förstod nog inte vad som hände..förstår nog inte det än vad jag gått igenom. Många kramar till er 💘

    Reply
  • Lider med dig! Jag var med om ungefär samma sak i April. Vaknade i ett blodbad i v12. Går till toaletten och ”allt” kommer ut på golvet framför toaletten. Hamnade i chock, fick åka ambulans in till sjukhuset. Kommer nog aldrig över det nånsin! Man vill så gärna att ens kropp bara ska funka! Tack fina du för att du orkar dela, de gör att man inte känner sig lika ensam. All kärlek till dig och Elias ❤️

    Reply
  • ❤️💔

    Reply
  • Jag vet hur det är jag var i vecka 16. Annica jag har inga ord så jag sänder massor med kärlek. Jag tror inte du behöver ord just nu bara kärlek. 🤗🤗🤗❤️❤️❤️

    Reply
  • Så fruktansvärt❤️Skicka en kram.

    Reply
  • Så hemskt. Var med om en linkande händelse händelse i augusti -20. Fick missfall i vecka 7 och blödde ut en klump i toaletten. Vårt efterlängtade blivande barn ner i toaletten, bara att spola bort. Ett stort trauma som jag gömt någonstans inuti mig. Inte lyckats bli gravid igen efter det. Du är inte så ensam.

    Reply
  • Du är inte ensam, skulle det stå. Inte ”du är inte så ensam”. Stor kram! Vi är många som går igenom liknande upplevelser.

    Reply
  • Älskade du/ni, jag beklagar verkligen! Jag förstår dig och dina känslor, har varit där, precis där. Det är vidrigt.
    Hoppas och ber för er, att er tid ska få komma! 🙏🏼❤️

    Reply
  • Nej men fy va hemskt. Jobbigt för er båda att behöva vara separerade just nu.
    Skickar styrka till er båda 😍🤎

    Reply
  • 💔😔❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Reply
  • ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Reply
  • ❤️ så ledsamt. Finns inga bra ord jag kan skriva. Stor kram till dig och er familj. Vi är många som följer dig och har er i våra tankar.

    Reply
  • Gör ont i hjärtat av att läsa. Har oxå fått ut en stor blodig geléklump som skulle blivit en bebis. Vågade inte titta. Det gjorde sjukt ont med. Det traumatiserade mig för livet.

    Reply
  • Har varit med om samma och håller med till allt du beskriver. Det är bara brutalt. Kram ❤️

    Reply
  • Det är svårt att föreställa sig vad du tvingas ta dig igenom, och dessutom utan att ha din sambo närvarande fysiskt ❤ Hoppas så innerligt att ni en dag ska få så många barn som ni önskar och att denna längtan och alla fysiska utmaningar det inneburit är ett minne blott. Alla ord känns så små men känner så mycket för er i detta ❤

    Reply
  • Fy vad jag lider med er! Fick tårar i ögonen när jag läste. Var själv ofrivilligt barnlös i nästan 3 år. Läste ett citat under den tiden som jag tycker beskriver hur det känns rätt bra.

    “Jag vill berätta att man klarar sig, fast man faller tusen meter i sorg. Att man tror att man ska dö, men man överlever. Jag hade behövt höra det hundratals gånger. Allt går, på något konstigt sätt så går det tillslut. Även om man dör ganska mycket på vägen”

    All styrka till er! ❤

    Reply
  • Det där hände mig också efter MA. Möttes av hela mitt foster i bindan i trosan. Frös och skrek och grät. Mannen kom in och drog av trosor o allt och slängde i soptunnan. Kan aldrig glömma den bilden på näthinnan. Heller inte tanken på mitt barn i soptunnan 💔 Skickar styrka till dig och er!!!!

    Reply
  • Men snälla någon, hur mycket smärta kan en människa få behöva uppleva. Önskar av hela mitt hjärta att du får må bra och ni får den familj ni drömmer om ❤️❤️❤️

    Reply
  • Så ledsen att du behöver gå igenom det här. ❤️ Finner inga ord men ville skriva något ändå.

    Reply
  • Usch, känner med dig/er🙏🏼
    Jag har haft ungefär samma upplevelse, jag bär med mig den ångestladdade känslan i början av varje mens, då blodet koagulerat o kommer lite som ”klumpar” när man går på toa😔
    Finns inga ord som är stora nog som nån slags tröst i er situation, så hoppar att skriva några styrkegrejjer. Du är en fantastisk ung kvinna, så klok o fin – jag önskar Dig sinnesro i sin renaste form🙏🏼

    Reply
  • ❤️

    Reply
  • Snälla låt 2022 bli ditt år 🙏🙏🙏

    Reply
  • Saknar ord och vill bara skicka en cyber kram till dig… <3

    Reply
  • Så ofantligt tungt och rent av förjävligt. All styrka och kärlek till er.

    Reply
  • Vet precis hur du känner. Men jag födde min dotter I toaletten vecka 18. En minibebis med allt vad det innebär. Fick lyfta upp henne i navelsträngen och höll på att kräkas av chocken. Jag lider med dig och håller alla tummar för att livet ska vända med sig snart och att du får må bra

    Reply
  • Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom… kramar till er, må lyckan vända sig till er snart❤️❤️❤️

    Reply
  • Nää fyfan vad livet är orättvist ibland 😭❤️❤️ Vet inte vad jag ska säga fy så hemskt.

    Reply
  • Mitt hjärta gick sönder när jag läser din text … det är så orättvist att just du / ni skall behöva genomlida detta.
    En stor éloge till Elias som stöttar dig och presterar hocky på den nivån – ni är ett starkt team.

    All kärlek och styrka till Annica, både för ditt mod att dela med dig av allt och för den starka tjej du är.
    Har sån jävla respekt för dig och alla andra kvinnor som går igenom detta trauma, både mentalt och fysiskt.

    Styrkekramar till er! 💗💗💗

    Reply
  • Vill bara skicka lite kärlek ❤ ledsen för er skull.

    Reply
  • Jag kände att jag måste skriva nånting. Har själv gått igenom samma sak. Minns att jag tittade ner i toaletten fast jag var rekommenderad att inte göra det. Länge satt bilden fast som klister på näthinnan. Men idag över 2 år senare så minns jag inte mera.
    Ville kanske ge nåt slags hopp?
    Skickar massa kärlek ♥️

    Reply
  • Kärlek ❤️

    Reply
  • Tårarna bara rinner 💔

    Reply
  • Fy så hemskt! Tacksam att du delar er resa, man får en känsla av att inte vara ensam. Vi har försökt i snart 3år och hoppas att båda vår och er tur snart ska komma..
    När jag var inlagd för missfall i v 8 och fick ut en ”klump” som jag med trodde var fostret så sa dom till mig att det är moderkakan..hemskt oavsett vad!

    Reply
  • Och detta förväntas vi kvinnor att ta, borsta av oss och upp i sadeln igen.

    Jag hade ett pågående missfall och låg ensam med maken på en brits och krystade ut vårt foster i v11. Var så vidrig att se. Och känslan att vara mest i vägen medan kvinnor kom in på gynakuten på löpande band med blodiga byxor och hysteriska gråt. Läkaren konstaterade att det var ett bra missfall då allt kommit ut intakt. Det är sååå vanligt. Inget hon tyckte jag skulle hänga upp mig vid. När jag sedan i total chock frågade om det inte kunde begravas i jord så mötes jag mest av irriterat suckande. Lämnade krigsscenen med blodiga och skrikande kvinnor och åkte hem tom i kroppen och tom i själen. Nästa dag gick jag till jobbet. Blödandes, tillintetgjord och försökte låtsas som ingenting. För detta förväntas man som kvinna helt enkelt vara ta.. inte ens kurratorstöd erbjöds fast man har rätt till det.

    Fy fan.

    Så bra att du inte håller tyst om detta. Fram i ljuset! För det är så vanligt, så fruktansvärt och så jävla nedhyssjat.

    Och om vi kvinnor ska sätta liv på jorden så måste vi också få allt tänkbart stöd i denna enorma uppgift.

    Reply
  • Jag kan inte ens föreställa mig allt du/ni har gått igenom, men det är så otroligt starkt, stort och fint av dig att dela med dig av det här! I övrigt är jag mållös, och jag beklagar givetvis.
    Jag har följt dig sedan många år tillbaka och jag uppskattar din ärlighet och “öppenhet” – oerhört skön kontrast till mycket annat offentligt som ska vara så välputsat och “hysch-hysch”.

    Jag önskar er all glädje och lycka – STORA kramar!!

    Reply
  • ❤️

    Reply