Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

18:12 | September 8, 2021

Vi måste våga prata om detta!


Vanligtvis när man jobbar med sociala medier så är ju kommentarer något positivt. Man vill ju få många, man vill engagera folk och få konstruktiv kritik och feedback så man kan utvecklas i sina tankar och inom sitt jobb. Så fort jag skrivit om just barnlöshet, IVF och allt vad det innebär så regnar det in kommentarer och det har gjort väldigt ont inom mig. Det gör så ont att se att vi är så många som går eller har gått igenom samma sak.

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är inget man någonsin kommer att kunna beskriva, det är inget som någon kommer att förstå. Och under den här tiden har jag verkligen märkt av det så tydligt, folk fattar inte. Visst, det går inte att jämföra min situation med någon som kanske fått beslutet att dom fått cancer och man ska ju heller aldrig förminska sina egna känslor bara för att andra har det värre. Men det har verkligen funnits stunder där jag känt “du har fan ingen aning om vad smärta är”.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan men tänk lite såhär; du är arbetslös och ska söka jobb. Du har verkligen ansträngt dig och laddat upp i flera dagar, kanske till och med veckor på att få komma på en arbetsintervju. Du få komma, du ger ditt allt under den där intervjun. Allt känns så jäkla bra och när du kommer hem håller du alla tummar och tår för att få det där jobbet. Du kanske firar till och med lite i förskott. Du var allt dom sökte, som klippt och skuren för den där tjänsten. Du får samtalet att du var klockren, men denna gång fick någon annan den tjänsten.

Du blir ju såklart ledsen, det var ju verkligen ditt drömjobb. Men du biter ihop och redan nästa månad dyker ett nytt jobb upp. Du söker, får komma på en intervju och ger ditt allt så du är helt slut efter samtalet. Några dagar senare får du höra “du är perfekt för detta men tyvärr var det någon annan som fick tjänsten denna gång”.

Samma sak händer nästa månad och du kanske till och med får tjänsten. Men några veckor senare så får du sparken utan någon som helst anledning och du kommer aldrig få reda på svaret.

Tänk dig om detta hade hänt månad efter månad i flera år. Den stressen, pressen och ovissheten. Den längtan och samtidigt känslan över att känna sig så värdelös och oduglig. Tänk dig att du inte ens kan få ett jobb att plocka skräp på gatan för det är någon annan som denna gång hade turen att få det. Du bygger upp något så fantastiskt i ditt huvud, ser allt så tydligt framför dig och känner en sådan längtan du aldrig gjort innan. Det är lite så kanske en “vanlig” människa kan tänka? Nej… det är nog inte ens i närheten av det jag ibland kan känna.

Jag har haft ett missfall, två missed abortions, ett utomkvedshavandeskap och två misslyckade IVF-försök. Jag blir gravid, utan problem. Vi har prickat rätt varje gång men det slutar ändå med ett misslyckande. Vi har gjort massa olika tester, kollat gener mm på våra embryo, ägg och spermier och dom är i toppkvalitet och blir till och med A-klass embryos. Men det är min kropp som lägger av.

Min kropp har fått stått ut med så mycket förändringar genom den här tiden. Ni som fått barn vet ju hur mycket kroppen påverkas av en graviditet. Tänk er att få uppleva första trimestern fyra gånger om, operationer, mediciner, sprutor, medicinska aborter som är som en förlossning under 1,5 års tid- utan resultat…

Och nu vill jag ju inte att någon börjar skriva “har du testat det här”, “läs denna text” eller “det här fungerade för xx”. “Du borde prata med den här läkaren för hen hjälpte mig”, “Jag var i samma sits men nu sitter jag här med mitt barn, tappa inte hoppet”. Tro mig, vi har gjort allt i vår makt för att kunna få bilda familj, vi gör det fortfarande och är mitt uppe i en utredning men utan resultat. Sådant uppskattas i början och jag uppskattar verkligen omtanken, men tillslut blir det för mycket. Och just när man får höra “tänk inte så mycket på det, slappna bara av och gör annat så kommer det naturligt” det känns numera som ett hån.

Människor som inte varit i samma sits kommer aldrig att förstå. Det är jag medveten om och räknar inte med det heller. Jag har ju som sagt fått uppleva riktigt skeva situationer där folk i ens närhet blivit sur på mig för att jag inte kunnat vara glad för deras graviditeter eller andra stora händelser i deras liv. Där dom sagt “även fast man mår dåligt själv måste man vara glad för andra”. Jag önskar ibland att de orden hade varit den största rullen skitpapper för då hade jag tryckt tillbaka dom ner i halsen på dom.

Det handlar verkligen inte om att man inte är glad för andras skull, utan det handlar om att man är väldigt ledsen över sin egna. Och när man är det finns det inte så mycket energi till att dra på ett fejkat leende och gratta sönder personen. Inte ens ett Grattis-sms orkar man med.

Men hur ska andra människor som inte gått igenom detta någonsin förstå, i alla fall lite? Jo vi måste prata om det! 10-15% av alla par är ofrivilligt barnlösa, det är ändå ganska många. När jag började öppna upp mig och missfallen så kändes det lite som att en dörr öppnades. Samma sak med IVF. All fler berättade om sina resor och det är det vi behöver göra för att kunna göra folk medvetna. Hur ont det än gör. Men det gör ondare att göra denna resa själv än att få stöd under tiden av nära, kära och kanske till och med arbetskollegor. Det gör att dom också tar mer hänsyn till situationen och kanske inte slänger ur sig saker som “när är det dags för er att skaffa barn?” eller börja skryta om sitt barns utveckling i kafferummet eller på släktträffen. Du kanske också kan träffa din tjejkompis som har barn men att ni själva kan gå på promenad istället för att hon ska gå med barnvagnen när det är som värst?

Om ni har bra forum som ni vill tipsa om, skriv dom i kommentarsfältet. Det är båda fint och jävligt jobbigt vissa gånger att läsa solskenshistorier men om ni vill dela sådana som kanske kan hjälpa andra att få tillbaka sitt hopp så får ni mer än gärna göra det!


50 kommentarer



50 kommentarer om “Vi måste våga prata om detta!”

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Jag tycker det bra och modigt av dig att våga prata om det. Jag är själv ofrivilligt barnlös och det kostade mig till slut äktenskapet, det slet så mycket på mig och vår relation att jag inte kunde fortsätta för vår relation blev en påminnelse om vad min kropp inte klarade av. Jag önskar er all lycka och hoppas verkligen det blir er tur snart!

    Reply
  • Tack för att du skriver om det du varit med om. Vi ska på första läkarbesöket i utredningen om 2,5 vecka. Hjälp…

    Reply
  • Du är så modig som delar med dig om något så privat. Jag tycker verkligen du skall använda dig av en surrogat eller åtminstone prata med någon som använt sig av en. Det är så kontroversiellt i Sverige men du bor ju faktiskt mestadels i CA där samt USA, så du är inte så låst som övriga svenskar. Det finns massor av vettiga agencies som kan hjälpa till där. Du slipper slitet på kroppen och att må så dåligt och iom att ni ej har problem att bli gravida finns det verkligen ingen anledning till att det inte skulle gå bra. Kram

    Reply
  • Jag är en av dem som varit ofrivilligt barnlös. Fick en dotter till slut efter flera missfall både via naturlig befruktning och IVF. Det tog 4 år för oss och kroppen tog mycket stryk. Det är som du säger, ingen som inte varit med om det förstår. Jag har många år senare fortfarande svårt att se program och läsa om ofrivilligt barnlösa, det ärrar en och kommer alltid vara en del av en. Säger bara en sak ge inte upp och prata om det det hjälper en själv och andra.

    Reply
  • Tack snälla du för att du lyfter detta ämne!

    Sitter här på sprutdag 7, andra IVF en. Ultraljud imorgon. Har haft två missed abortion. Min sambo och jag har kämpat i 3,5 år…
    Det är så jävla jobbigt med denna ovisshet. Tänk om det faktiskt aldrig går? Ingen garanti finns. Önskar att någon kunde säga, ni kommer få barn om bla bla månader/år. Då skulle man orka kämpa vidare med IVF eller vad det kan vara för man vet att det kommer gå tillslut…
    Känner igen mig i allt du skriver. Detta med att inte kunna glädjas med andra. Så är jag. Har väldigt mörka tankar ibland… för jag orkar inte. Och det är okej att känna så. Man är ju så brutalt jävla ledsen för sin egen skull och så avundsjuk.
    Vi är dom enda kvar i våra kompisgäng som inte har barn. Och det är så förbannat tufft.

    Du hjälper många med din öppenhet. Du är grym. Tack älskade du!
    Både jag och min sambo har valt att vara öppen med vår resa också. Så familj och vänner vet. För vi orkade inte med att få dom där förbannade kommentarerna. Och det har hjälpt. För nu får vi knappt dom längre och det är så skönt.

    Massa kramar till dig/er❤️ Någon gång måste det gå!

    Reply
  • <3

    Reply
  • Hej!
    Jag vet hur det är. Jag tappade bort mig själv o min tilltro till högre makter, till rättvisa i världen. Allt.
    Vi fick lösa barnläget på ett annat sätt än med egna embryon men eftersom du har så bra betyg på egna ägg mm så är ju Olga kliniken i St Petersburg det enda som funkat för så otroliga många. Titiyo o Mikaela Lauren åkte ju dit. Hennes klinik nämns ofta i grupper där barnlöshet diskuteras. 😍

    Reply
  • Det är så himla bra att du tar upp detta!
    Jag fick också ett MA och det tog så fruktansvärt hårt på mig, man längtade efter barn och hade börjat prata och planera om barnvagnar, ultraljud, inredning i bebisrummet osv. Och sen kändes det som att någon kom och ryckte bort mattan under fötterna. Jag började hata och anklaga mig själv eftersom min kropp gjorde såhär, bröt fullständigt ihop så fort jag såg människor la upp bilder på fb att dom var gravida och väntade barn. Det sved nått så fruktansvärt. Jag har idag en fantastisk son, men jag kan fortfarande tänka tillbaka på mitt MA, hur dåligt man mådde och att det är så många som får gå igenom det.

    Reply
  • Jag har aldrig varit gravid men jag och min man försöker och försöker. Vi har genomgått en utredning som inte visar något fel. Avvaktat IVF behandling i hopp om att det ska gå på naturlig väg. Vi har varit tillsammans i 10 år. Han är min drömprins. Nu om en månad ska vi påbörja IVF och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer vara värt det, att det kommer gå. Jag håller mina tummar för er och för alla andra som är ofrivilligt barnlösa. Jag förstår er. Jag uppskattar att du lyfter detta och jag beundrar dig för det.

    Reply
  • Jag är ofrivilligt barnlös och jag känner inte igen mig i att jag inte kan uttrycka glädje för familj eller vänner som blir gravida, för att jag själv är så ledsen över min situation. För mig hör inte dom två sakerna ihop alls. Min olycka och andras glädje. För mig fyller dessa underbara barn ett stort hålrum inom mig och jag blir genuint lycklig av när andra får uppleva en graviditet och barn. Jag älskar att låna andras barn och snusa och gosa. Känns ohälsosamt att gräva sig ner så djupt att man inte klarar av att skicka ett grattis sms till någon som är gravid. Det är bara du som kan ändra dina tankar och tankesätt. Förstår absolut om dina vänner tagit illa upp, hade själv blivit mycket sårad över det bemötandet faktiskt.
    Alla människor går igenom svåra saker i livet. Det mesta handlar om hur vi hanterar dom. Människor med barn går också igenom svåra saker, och då vill jag finnas där och lyssna precis som dom gör för mig ❤️. Ge och ta, det är vänskap för mig.
    Ta hand om dig Annica. Hoppas att vi båda får våra efterlängtade barn! Kärlek till er alla som kämpar!

    Reply
  • Men låt Annica hantera sin sorg på sitt sätt! Jättebra för dig om du finner tröst i andras barn, men det är ju långt ifrån fallet för de flesta barnlösa. Man har all rätt i världen att sluta sig om man vill och behöver det. Det viktigaste i denna kamp är att behålla orken och fokuset för att kunna fortsätta, inte att fejka lycka för andra. Din kommentar är onödigt uppfostrande och gör inget gott.

    Reply
  • Tycker inte din kommentar gör gott heller. Jag måste också få känna som jag gör. Min kommentar var menad som att man inte nödvändigtvis måste känna som Annica. Det går bra att må bra OCH vara ofrivilligt barnlös. Jag är en sån person som tror att allt handlar om min egen inställning till livet. Vägrar vara offer för omständigheter jag inte kan påverka. Sån är jag och det hjälper mig! Din kommentar kan också uppfattas ganska ”uppfostrande”…

    Reply
  • Jag kan förvisso förstå att det känns svårt att glädjas med andra som blir gravida när en själv inte blir det, så jag tycker att det är otroligt stort av dig K att kunna känna den glädjen (och det låter också sunt och hjälpsamt för dig själv). Det jag dock fastnade mest för i din kommentar är ”människor med barn går också igenom svåra saker”. Jag har barn, men efter en fruktansvärd graviditet där barnet hade avvikelser och vi inte visste om hon skulle överleva (eller alls hur utveckligen skulle bli). Jag bär på en enorm smärta och sorg över hur den perioden av mitt liv var. Alla som har sett oss på stan skulle säkert kunna tänka att jag har ett perfekt liv med min lilla sprudlande dotter, och är man ofrivilligt barnlös skulle man säkert kunna ha svårt att inte bli avundsjuk. Men sorgen syns inte. Och den ska inte jämföras. Men jag lovar, den finns där man minst anar det, barn eller inte… Därför tror jag att människor som har barn också kan förstå, inte precis hur det är att vara ofrivilligt barnlös, men att enas och förstå varandra i sorg. Det är allmänmänskligt.

    Reply
  • Ja men exakt. Förstår att det måste ha varit fruktansvärt hemskt för dig! Beklagar verkligen. Det är det jag menar. Varför skulle jag vilja missa en sån sak. Om du var min vän. Ska jag bara fokusera på min egen hemska miserabla tillvaro eller faktiskt också ägna energi åt dom jag älskar. Som med all säkerhet går igenom saker dom med. Sorg är som du säger något som alla mer eller mindre känner eller har känt. Vem är jag att säga att min sorg är mer värd eller större än någon annans?
    Att bara för att du har ett barn så ska du minsann vara glad över det bara.

    Reply
  • Jag håller inte med. Gick själv igenom några fruktansvärda år av ofrivillig barnlöshet och hade svårt att hantera andras graviditeter och gravidbesked. Som andra skriver handlar det inte om att inte kunna känna andras glädje, utan att dessa situationer gör att man kommer i kontakt med sin egen sorg. Sorg handlar inte om att ha ”rätt tankesätt”. Det måste få vara ok att under en period distansera sig och välja sina sammanhang. Hade vänner som också var ofrivilligt barnlösa och de hanterade det mer som du. Det måste få vara olika!

    Reply
  • Absolut det förstår jag att alla hanterar sorg på olika sätt. Men jag vill gärna lyssna på mina vänners sorg och lycka likväl som jag önskar att dom gör detsamma för mig. Alla hanterar vi saker på olika sätt, men jag är av åsikten att man KAN påverka sina tankar. Jag blir fan inte lyckligare av att andra är barnlösa. Inte ett dugg. Sen förstår jag att det är svårt att kontrollera alla gånger. Men jag tänker på hur jäkla ledsen jag hade blivit om en vän inte hade blivit glad om jag blivit gravid, eller gift mig eller vad som helst. Tror du cancersjuka hade resonerat på samma sätt ”Nej jag vill inte höra om all din lycka nu när jag har cancer”. Alltså jag tror inte det. Känns som många av oss barnlösa använder vår barnlöshet som en ursäkt att bara bete oss och skita i vänners och anhörigas känslor. Aldrig. Vill inte vara en sån person. Jag hatar att vara barnlös, men det definierar inte hela min person och liv. Älskar att kunna glädjas med andra, för JO det är exakt det det handlar om.

    Reply
  • Läste din första kommentar och var helt med på att du beskrev hur du känner. Tills jag kom till detta stycke: “Känns ohälsosamt att gräva sig ner så djupt att man inte klarar av att skicka ett grattis sms till någon som är gravid. Det är bara du som kan ändra dina tankar och tankesätt. Förstår absolut om dina vänner tagit illa upp, hade själv blivit mycket sårad över det bemötandet faktiskt.” Och jag undrar hur dina tankar gick när du skrev just det? På vilket sätt är det stöttande eller förstående? På vilket sätt är det respektfullt? Vad vill du uppnå med det? För att Annika plötsligt ska börja känna sig glad över andras graviditeter eller få ork att skriva ett grattis sms för att du skriver till henne att hennes agerande pga hennes enorma sorg enligt dig är ohälsosamt, känns som en extremt långsökt följd av din text..

    Reply
  • Du behöver inte projicera dina känslor på mig. Jag vet vad jag själv menar med min text. Uppenbarligen är det många som känner som Annica. Och nej jag tror absolut inte att det gör att man mår bättre och jag är av tanken att man själv kan påverka sina tankar. Jag tycker inte att vi ofrivilligt barnlösa är ”offer” och att det ger oss rätt att inte uttrycka glädje för andra vi älskar. Och nej jag tror inte att det är hälsosamt! Det är inget illa ment utan ett annat perspektiv av kakan, hur man kan tänka helt enkelt. Alla kan påverka sina tankar och välja att agera på olika sätt. Så gör JAG och jag är övertygad om att fler kan göra det om man vågar tänka så. Om man kan vidga sina vyer och ta sig ur det där mörka jobbiga hålet. Jag har inte sagt att det är lätt. Har själv varit ofrivilligt barnlös i 10 år och jag vill gärna ha mina vänner och bekanta kvar i mitt liv. Min sorg ska inte få ta över mitt liv och jag vill orka finnas där för andra. Om jag inte gör det så är mitt liv i princip över då? Aldrig 🙂 Inte för mig! Jag väljer att prioritera mitt liv, mina vänner och jag njuter till fullo av andras barn. Hur ni andra väljer att göra är upp till er.
    Ha en fin dag!

    Reply
  • Tillägg till alla som tagit illa vid sig:
    Jag ber verkligen om ursäkt ifall mitt inlägg formulerats klumpigt! Jag vill inte på något sätt trycka ner någon eller få någon att må dåligt. Ville enbart ge min syn på saken och hur jag tänker för att må så bra som möjligt. Att det går att glädjas med andra genuint. Att det är möjligt, för det är det. Och för att göra det är det kanske som ni säger, man måste må tillräckligt bra själv? Och hur gör man det? Det är upp till var och en. För mig har det hjälpt att tänka att jag inte är ett offer. Att jag skapar min egen lycka. Att jag värnar om familj och vänner. Att jag inte blir lyckligare för att andra inte får barn/får barn. Att tänka att det inte definierar mig. Jag har full förståelse för att man kan bli ledsen när andra får barn. Men jag har också full förståelse för att man blir ledsen när någon inte blir glad över roliga saker som händer i ens liv. Vänner och familj har också känslor och allt handlar inte om mig. Det hjälper MIG att tänka så! Hur alla tar sig igenom detta är upp till dom själva, jag ville mest dela med mig av hur jag mått bra.
    Förlåt återigen och ber om ursäkt främst till Annica om jag sårat dig. Det var aldrig min mening. Jag kanske bara är klumpig.
    Verkligen stor kram till er alla. Jag vet hur ni kämpar.
    Peace.

    Reply
  • Tack för att du delar med dig! Jag och min man är ofrivilligt barnlösa.. Jag själv har aldrig varit gravid, det har liksom inte hänt någonting på alla månader som vi försökt. Frustrerad, ledsen är bara förnamnet och när man får höra något som “men ni har säkert bara inte träffat rätt”, blir man bara så ledsen, för visst fan gör man allt?! Hur man försöker slappna av men ändå vända sig ut och in för att de ska bli något till nästa månad, i hopp men också inställd på besvikelse. Hur som står vi nu i kö till IVF. Lika glad för att få hjälp lika orolig är jag för hela kommande process.

    Reply
  • Prata med Charlotte perrelli. hon pratade om något liknande i något tv-program hon va med i. Att hon blev jätte lätt gravid men sen fick missfall efter missfall (ca 9 gånger). innan hon hittade någon medicin som hjälpte hennes kropp att behålla barnet. 🙂

    Reply
  • Har också tänkt på Charlotte i många lägen när jag följt er resa Annica.
    Är själv lite bekant med Charlotte och vet att hon gått igenom liknande saker som du och Elias. Flera missfall på raken innan hon tillslut fick hjälp, hjälp som bla innebar att äta kortison för att kroppen skulle orka behålla barnet.
    Google på henne så hittar du säkert artiklarna där hon berättat om deras resa❤️

    Reply
  • Sandra Fribergs föreläsning hjälpte mig när vi var i samma sits ❤️

    https://youtu.be/M8k_feCcxgU

    Reply
  • Tack för att du skriver och detta. Så hudlöst och så ärligt. Precis exakt sådär känns det. Jag blockerade till och med varenda människa som hade småbarn eller var gravid på sociala medier under en lång period i mitt liv. Jag pallade inte se helt enkelt.
    Och när min bror glatt berättade nyheten att jag skulle bli faster för första gången så började stora tårar rulla längs min kind. Jag kunde inte sluta gråta. Inte för att jag inte var glad för deras skull, utan för att jag var ledsen för min egen. Hade fått ett missfall i vecka 10 ca en vecka innan. Till honom, jobb och resten hade jag då sagt att jag åkt på magsjuka för att jag inte ville berätta där och då.

    Ofrivilligt barnlös i flera år. Tester, IVF och missfall Gång på gång. Har idag två barn.
    Jag hoppas innerligt att er tur kommer snart! Och jag önskar er all lycka!

    Reply
  • Hej Annica!
    Förmodligen har du redan all info kanske om Charlotte Perrellis missfall osv, hon fick bryta ner sitt immunförsvar med kortison för att inte stöta bort fostren, hon hade 10 missfall för att hennes immunförsvar stötte bort fostren men när hon började med kortisonet så hjälpte det. Önskar er All lycka!

    Reply
  • Tack Annica. Tack att du skriver denna texten. Dina ord hjälper. Dina ord går rätt in i hjärtat och jag känner mig inte lika ensam. För jag känner mig ofta ensam..för precis som du skriver så är det få som pratar om ämnet och människorna i ens omgivning kan inte alltid stötta och trösta. Vi ska också börja en utredning i höst. Jag önskar oss alla lycka . Vi som går igenom denna längtan och många dagar sorg.

    Reply
  • Bra och nytt forum är Tilly.se där grundarna själva levt som ofrivilligt barnlösa och vill sprida kunskap om detta!

    Reply
  • Lider med er. Ofrivillig barnlöshet är det absolut tuffaste jag har varit med om i mitt liv. Och det är som du säger, en som inte varit med om det kan aldrig förstå. Det är ett utanförskap som bränner, hela tiden. Överallt i alla situationer, jag förstår att du o din kropp är less. Önskar ingen detta.
    Jag var där, försökte spontant länge o sen letrozol 1 år. Därefter ivf – 7 perfekta blastocyster – negativa tester varje gång. Inte förens vi bytt klinik till Livio och min andra ivf så tog det sig på första, varför vet jag inte? Fick iallfall för första gången intralipiddropp, trombyl och prednisolon – och det gick hela vägen. Tacksamheten är oändlig. Jag hoppas du får uppleva det med. All lycka till med er fortsatta kamp! Kom ihåg att göra det du mår bra av, skit i allt annat! Å skit i idioter som inte fattar att man ibland inte orkar med ungar å gravidmagar! Å kommentarer om deras barn eller va nu de kan vara. Aja ville bara säga att du är inte ensam!! Håller tummarna!

    Reply
  • Har man kikat på om kroppen lyckas bilda en gulkropp vid varje ägglossning? På ultraljud några dagar efter ägglossning upptäckte man att min kropp har svårt för detta (det liknar mer ett krossat ägg, vilket det i och för sig är). Hur som helst står gulkroppen för hormonproduktionen fram till att moderkakan bildats och till slut tar över helt runt graviditetsvecka 13.
    Detta var anledningen till att jag fick upprepade missfall samt missed abortions trots att vi sett fostrets hjärtat slå. Utomkvedshavandeskapet berodde troligtvis på en tidigare klamydiainfektion som även med hög sannolikhet har orsakat ärrbildning även på mina äggstockar vilket alltså orsakar svårigheter för gulkroppen att bildas. Progesteron kallas som du säkert vet även för gulkroppshormon. Lågt progesteron = ingen bebis ❤️

    Reply
  • Hur har dom uteslutit att det inte är blodproppar som gör att du får missfall? Har du fått blodförtunnande i samband med graviditet??

    Reply
  • Före detta ofrivilligt barnlös. Andras gravidbesked gjorde ont. Andras gravidmagar gjorde ont. Andras barn gjorde ont. ALLT som hade med barn att göra var som käftsmällar. Det var otroligt tungt att ständigt bli påmind. Jag fann ingen tröst eller glädje i andras barn. Jag kände bara sorg.

    Jag har barn idag och skulle ALDRIG bli ledsen eller besviken på någon av mina nära som är ofrivilligt barnlösa om de tog avstånd pga det. För jag vet hur jäkla tufft det kan vara.

    Jag läste en text av en psykolog. Den löd ungefär: “Att vara ofrivilligt barnlös är att befinna sig i ständig sorg bearbetning men det är en sorg som aldrig går att bearbeta färdigt. Dem rivs hela tiden upp igen, så länge personerna inte får barn eller kommer till beslutet att försöken läggs ner.” Jag tror att många inte förstår det. Att det är en ständig sorg.

    Med allt detta sagt – jag förstår dig.

    Reply
  • Har gått igenom år av ofrivillig barnlöshet och förtvivlan innan vi tillslut fick en son. Prematur. Inte ens det klarade min kropp av kände jag. Fick förlossningsdepression och mediciner för det med. Hatade, ja hatade alla som fick fina mysiga graviditeter! Gick inte på babyshowers mm.
    Idag flera år senare är ilskan borta men skäms inte över hur jag kände heller. Vi gick igenom så mkt skit och de flesta behöver det inte. Jag tycker det är okej att känns avundsjuka men man bör för sin egen skull ta hjälp med det.

    Reply
  • En sak jag tänkt på är om du skulle prova att gå upp i vikt? Du är väldigt smal. Vet att vissa kan ha problem att bli gravida pga övervikt, kanske har du svårt att behålla barnet för att du kanske väger för lite?

    Reply
  • Hoppas att denna kommentar är ett riktigt dåligt skämt.

    Reply
  • Annica skriver klart och tydligt:
    ”Och nu vill jag ju inte att någon börjar skriva “har du testat det här”, “läs denna text” eller “det här fungerade för xx”. “Du borde prata med den här läkaren för hen hjälpte mig”, “Jag var i samma sits men nu sitter jag här med mitt barn, tappa inte hoppet”. Tro mig, vi har gjort allt i vår makt för att kunna få bilda familj, vi gör det fortfarande och är mitt uppe i en utredning men utan resultat.”

    Flera av er som kommenterat måste ha missat det?

    Inläggen du har skrivit har öppnat upp mina ögon för vad ett par i min närhet går igenom. Förståelse för vad andra kämpar med är så viktigt. Tack för din transparens, och kärlek till er.

    Reply
  • Jättebra att du pratar om detta. Själv har vi hållit på med ivf i snart 3 år, 5 ägguttag, 8 insättningar och massor av lågdosstimuleringar där emellan – utan resultat. Trots att ”allt ser så bra ut”.
    Jag går ständigt runt med en tung, blöt filt över mig av sorg- jag är inte samma person längre.
    Alla mina vänner har blivit gravida på första försöket (vilket i sig är ovanligt).
    Utöver att vi lagt nästa en halv miljon kronor på ivf har jag gjort alla möjliga typer av behandlingar och ätit kosttillskott för flera tusen kronor.
    Min kropp har tagit väldigt mycket stryk därför har vi nu bestämt att det blir inga fler ivf:er. Nästa steg är äggdonation, det känns otroligt bra!
    All lycka till, det kommer gå en dag! Det är jag säker på.

    Reply
  • Sju års kämpande här…. Trött ledsen och besviken på min värdelösa kropp som ”inte ens kan göra barn” har lett till äs/psykisk ohälsa. Har helt enkelt blivit koko av detta! 🙁
    Och om folk med ”goda råd” bara kunde hålla käften ibland…
    Tack för du delar med dig! KRAM <3

    Reply
  • Hej, Jag förstår, varit där. Tror man måste säga att IVF är precis som vid vanliga försök så man inte tror att det är en självklarhet att bli gravid. Man ökar naturligtvis förutsättningarna men man måste ge det några ggr eftersom inte alla fina ägg och möjligheter tar fast. Om man har den inställningen att IVF tar några gånger, sikta framåt så “kanske inte” svackorna blir så djupa. Jag fick göra fem st och för var negativt besked tänkte jag att det går bra nästa gång, likaså den gången, jag skulle liksom inte ge mig. Dyrt men värt det. Var aldrig ens gravid innan den där sista gången. Har idag ett barn men höll på att ge upp för jobbets skull just den sista gången det lyckades. Kämpa på alla där ute och ge inte upp, fortsätt. Jag tror att kroppen behöver brytas ned lite innan det lyckas, men det är jag det.

    Reply
  • Min historia publicerades i våran lokala tidning. Läs den gärna!

    https://www.helahalsingland.se/artikel/ingen-sjalvklarhet-att-alla-kan-fa-barn

    Önskar dig all lycka!

    Anna

    Reply
  • ON POINT! Du behöver som du skriver INTE känna en skyldighet att gratta en kvinna som blivit gravid.
    Har någon verkligen sagt så till dig…!!?!? Blivit arg för att du inte grattat sönder hen???? Nej men jag spyr på riktigt.

    Reply
  • I 5 år kämpade jag och min ex-man. Vi var unga och gjorde allt vi kunde för att lyckas. Framförallt mitt huvud kretsade kring detta varje dag. Det blev min största uppgift i världen. Vi var oförklarligt barnlösa med toppenvärlden på allt, men vi blev aldrig gravida. Vi sökte oss utomlands, tre länder och mängder av undersökningar (era tester, hysterskopier, blodtester, dna fragmentering etc….). Allt kom tillbaka med fina resultat vilket var ännu mer frustrerande. Tillslut hittade vi dock svaret som låg hos min dåvande man och han hade något som gjorde att IVF var lönlöst för oss. Där hade vi gått igenom 5 ägguttag och fler väntade om svenska läkarena skulle bestämma. Vi hade bara “otur” enligt dem.

    Vi fick svaret och vi fick två friska embyron som ligger nedfrysta utomlands. Dock tog vår relation slut men vi är närmsta av vänner fortfarande. Det man går igenom som par stärker respekten och vänslapen något otroligt.

    Jag är idag gravid med min nya sambo och väntar vårt andra barn. Båda blev till direkt. Och det är fortfarande en chock och overkligt för jag hade länge misstrott min kropp.

    Med det vill jag bara säga att ge inte upp. Jag hatade att höra den komentaren men det kommer att gå bra en vecker dag och barnet/barnen som kommer kommer vara de mest efterlängtade små.

    Stora styrkekramar

    Reply
  • Vet precis vad du/ni går igenom! Det tog oss 8 ivf försök tills vi fick vårt barn! Motgång efter motgång o hela Mitt liv kretsade kring mina menscyklar! Man blir manisk o läser på! JAG kom fram till att min kropp hade för
    Bra immunförsvar, så fort nått nytt ”petades in” stötte min kropp bort d! Förklarade det för min dåvarande läkare som sa att d inget påvisat att det skulle stämma!
    Sökte mig vidare o tog mig till Falun kliniken! Där tänkte man utanför boxen! Behövde inte ens förklara vad jag mena! Vi påbörja en ny ivf, o i samma veva sänkte vi mitt immunförsvar! Gravid! O för att få behålla fostret i magen fick jag mera hormoner!
    Tyvärr har man tunnelseende i Sverige! Men Falun!! Tack 🙏🏼
    Hoppas er lycka kommer snart! ❤️

    Reply
  • Jag är ofrivilligt barnlös. Har accepterat och hittat andra sätt att må bra genom. Mest djur, min kille och träning. Det började med undersökningar mm. Men ingen hade ngt riktgt svar. Så tillslut kändes det dags att fokusera på andra saker i livet.
    Kram

    Reply
  • Men alla kan inte få barn. Min storasyster tog 8 år innan hon kom. Sånt är livet. Sedan förstår jag inte hur du ej kan glädjas med andra? Det får stå för dej. Du behöver bli mognare du här ju tiden framför dej. Ägna dej åt annat nu och må bra. Barn kommer när dom kommer. Det är bara att acceptera.

    Reply
  • Min mamma och mina systrar har haft flertal missfall och jag är så rädd att jag också är bärare av ”en balanserad translokation mellan kromosom 6 och kromosom 10”, vilket är orsaken till deras svårigheter att få barn. Jag är under utredning och har panik över detta.
    Nu är jag inte i samma sits som dig Annica, så kan inte säga att jag förstår vad du går igenom.
    Ta hand om dig ❤️

    Reply
  • Tack för att Du delar med dig. ❤️
    Vi har försökt få barn i snart 8 år, men har nu fått hjälp av landstinget efter mycket om och men.
    Jag förstår precis vad du menar med att inte kunna gratulera folk till en graviditet. Och samma sak som när man försöker att berätta för sina nära om vad man går igenom, tyvärr så förstår det inte. Speciellt inte ens inre kamp och alla hjärnspöken osv.

    Reply
  • Vad fint och ärligt berättat av dig Annica!

    Jag tillhör också en av dem som varit ofrivilligt barnlös i många år. Jag hade faktiskt inte önskat min värsta chef (o då var hon fruktansvärd på alla sätt o vis) det vi gick igenom 🖤.

    Bara tanken gör så ont. Vi började försöka få barn långt innan våra syskon och andra vänner. Ändå satt vi där, sist av alla, utan barn, på diverse babyshowers, dop, barnkalas och andra aktiviteter. Tills en dag då jag bara sa stop, jag gör det inte mer. Berättade för alla jag tyckte om att jag inte kunde resa mig från sängen på flera dagar efter sådana tillställningar och att det till slut handlade om min hälsa att ens kunna ha en fungerande vardag med sömn och arbete. En del tog det dåligt, andra tog det bra. Jag sket uppriktigt sagt i vilket. Jag höll på att gå under.

    Efter 10 kemiska graviditeter, ett utomkved (bortopererad äggledare), 2 MA, ett sent missfall, 1 skrapning & 2 medicinska aborter samt 2 IVF:er har vi nu ett barn. Han räddade vårt äktenskap och vårt liv.

    Jag önskar så Annica att det snart är er tur och jag håller tummarna för er (jag vet att det inte hjälper men jag skickar all styrka jag bara kan).

    Livet är fan inte rättvist, andra skiter ut ungar på löpande band och klagar konstant över dem medans andra skulle offra en kroppsdel för att bara få ett enda litet barn ❤️.

    Fy vad livet är hemsk, det tycker jag fortfarande och till alla som kämpar, ni (VI) är bäst 💛💛💛

    Reply
  • Tycker det är jättefint och bra att du delar med dig av det här!
    En fråga bara från en som inte förstår och inte alls är i samma situation, varför använder man sig inte av en surrogatmamma efter så många jobbiga försök? Eller försöker adoptera ett barn? Känns som vi lägger så stor press på våra kroppar, att de måste klara av det och annars är vi misslyckade ;(

    Reply
  • Tack för att du pratar om det och tack för att du sätter orden på precis mina känslor! Vi är inte ensamma, även om det känns så ibland❤️

    Reply
  • Hej Annica! Jag blir så rörd av att läsa om er resa då det var min vardag i 2 år. Jag genomgick ivf och efter 4 missfall och 2 embryos som inte fäste sig så tappade jag hoppet. När 5 femte försöket med ett färskt EM-brons sattes in så vad jag om att få progesteron trots att man inte får det i ett färsk embryo återförande men jag krigade och när dem bad mig sluta med progesteronet i vecka 7 när man kunde se ett hjärta slå så fortsatte jag ändå med progesteronet och denna gång fick jag inget missfall utan graviditeten blev lyckad . Jag slutade med progesteronet i v 20. 2019 fick jag mitt första barn. Läkarna sa att det inte hade med progesteronet att göra men jag visste bättre. Andra återförandet 2020, ett år efter mitt första barn så hade jag kvar 4 nedfrysta embryon så vi valde att sätta in ett igen men jag det har aldrig ens fäst sig med nedfrysta så jag bestämde mig återigen för att fortsätta med progesteronet till v.20 och det blev lyckat igen. Kanske hade jag tur eller så hade jag rätt gällande progesteronet men ibland vet man bättre än läkarna så lita på din kropp❤️ Du är så stark och en så grym förebild så du borde få pris för ditt engagemang, styrka och mod! Tack för att du finns!!!

    Reply