Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

18:12 | September 8, 2021

Vi måste våga prata om detta!


Vanligtvis när man jobbar med sociala medier så är ju kommentarer något positivt. Man vill ju få många, man vill engagera folk och få konstruktiv kritik och feedback så man kan utvecklas i sina tankar och inom sitt jobb. Så fort jag skrivit om just barnlöshet, IVF och allt vad det innebär så regnar det in kommentarer och det har gjort väldigt ont inom mig. Det gör så ont att se att vi är så många som går eller har gått igenom samma sak.

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är inget man någonsin kommer att kunna beskriva, det är inget som någon kommer att förstå. Och under den här tiden har jag verkligen märkt av det så tydligt, folk fattar inte. Visst, det går inte att jämföra min situation med någon som kanske fått beslutet att dom fått cancer och man ska ju heller aldrig förminska sina egna känslor bara för att andra har det värre. Men det har verkligen funnits stunder där jag känt “du har fan ingen aning om vad smärta är”.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan men tänk lite såhär; du är arbetslös och ska söka jobb. Du har verkligen ansträngt dig och laddat upp i flera dagar, kanske till och med veckor på att få komma på en arbetsintervju. Du få komma, du ger ditt allt under den där intervjun. Allt känns så jäkla bra och när du kommer hem håller du alla tummar och tår för att få det där jobbet. Du kanske firar till och med lite i förskott. Du var allt dom sökte, som klippt och skuren för den där tjänsten. Du får samtalet att du var klockren, men denna gång fick någon annan den tjänsten.

Du blir ju såklart ledsen, det var ju verkligen ditt drömjobb. Men du biter ihop och redan nästa månad dyker ett nytt jobb upp. Du söker, får komma på en intervju och ger ditt allt så du är helt slut efter samtalet. Några dagar senare får du höra “du är perfekt för detta men tyvärr var det någon annan som fick tjänsten denna gång”.

Samma sak händer nästa månad och du kanske till och med får tjänsten. Men några veckor senare så får du sparken utan någon som helst anledning och du kommer aldrig få reda på svaret.

Tänk dig om detta hade hänt månad efter månad i flera år. Den stressen, pressen och ovissheten. Den längtan och samtidigt känslan över att känna sig så värdelös och oduglig. Tänk dig att du inte ens kan få ett jobb att plocka skräp på gatan för det är någon annan som denna gång hade turen att få det. Du bygger upp något så fantastiskt i ditt huvud, ser allt så tydligt framför dig och känner en sådan längtan du aldrig gjort innan. Det är lite så kanske en “vanlig” människa kan tänka? Nej… det är nog inte ens i närheten av det jag ibland kan känna.

Jag har haft ett missfall, två missed abortions, ett utomkvedshavandeskap och två misslyckade IVF-försök. Jag blir gravid, utan problem. Vi har prickat rätt varje gång men det slutar ändå med ett misslyckande. Vi har gjort massa olika tester, kollat gener mm på våra embryo, ägg och spermier och dom är i toppkvalitet och blir till och med A-klass embryos. Men det är min kropp som lägger av.

Min kropp har fått stått ut med så mycket förändringar genom den här tiden. Ni som fått barn vet ju hur mycket kroppen påverkas av en graviditet. Tänk er att få uppleva första trimestern fyra gånger om, operationer, mediciner, sprutor, medicinska aborter som är som en förlossning under 1,5 års tid- utan resultat…

Och nu vill jag ju inte att någon börjar skriva “har du testat det här”, “läs denna text” eller “det här fungerade för xx”. “Du borde prata med den här läkaren för hen hjälpte mig”, “Jag var i samma sits men nu sitter jag här med mitt barn, tappa inte hoppet”. Tro mig, vi har gjort allt i vår makt för att kunna få bilda familj, vi gör det fortfarande och är mitt uppe i en utredning men utan resultat. Sådant uppskattas i början och jag uppskattar verkligen omtanken, men tillslut blir det för mycket. Och just när man får höra “tänk inte så mycket på det, slappna bara av och gör annat så kommer det naturligt” det känns numera som ett hån.

Människor som inte varit i samma sits kommer aldrig att förstå. Det är jag medveten om och räknar inte med det heller. Jag har ju som sagt fått uppleva riktigt skeva situationer där folk i ens närhet blivit sur på mig för att jag inte kunnat vara glad för deras graviditeter eller andra stora händelser i deras liv. Där dom sagt “även fast man mår dåligt själv måste man vara glad för andra”. Jag önskar ibland att de orden hade varit den största rullen skitpapper för då hade jag tryckt tillbaka dom ner i halsen på dom.

Det handlar verkligen inte om att man inte är glad för andras skull, utan det handlar om att man är väldigt ledsen över sin egna. Och när man är det finns det inte så mycket energi till att dra på ett fejkat leende och gratta sönder personen. Inte ens ett Grattis-sms orkar man med.

Men hur ska andra människor som inte gått igenom detta någonsin förstå, i alla fall lite? Jo vi måste prata om det! 10-15% av alla par är ofrivilligt barnlösa, det är ändå ganska många. När jag började öppna upp mig och missfallen så kändes det lite som att en dörr öppnades. Samma sak med IVF. All fler berättade om sina resor och det är det vi behöver göra för att kunna göra folk medvetna. Hur ont det än gör. Men det gör ondare att göra denna resa själv än att få stöd under tiden av nära, kära och kanske till och med arbetskollegor. Det gör att dom också tar mer hänsyn till situationen och kanske inte slänger ur sig saker som “när är det dags för er att skaffa barn?” eller börja skryta om sitt barns utveckling i kafferummet eller på släktträffen. Du kanske också kan träffa din tjejkompis som har barn men att ni själva kan gå på promenad istället för att hon ska gå med barnvagnen när det är som värst?

Om ni har bra forum som ni vill tipsa om, skriv dom i kommentarsfältet. Det är båda fint och jävligt jobbigt vissa gånger att läsa solskenshistorier men om ni vill dela sådana som kanske kan hjälpa andra att få tillbaka sitt hopp så får ni mer än gärna göra det!

50 kommentarer



13:37 | September 7, 2021

Hej igen!


Mycket har hänt sedan sist jag skrev här. Ärligt talat pallar jag typ inte gå tillbaka för jag har har tillräckligt med saker i min skalle.

Först och främst- Hej! Och välkomna tillbaka kanske. Jag har länge känt att jag velat ta upp bloggen igen då jag under de senaste 1,5 åren har gått igenom ganska mycket saker som har varit ganska tufft. Vissa av er kanske följer mig på Instagram (@annica) och då vet ni ju såklart att jag pratar om ofrivillig barnlöshet.

1% av alla människor får upprepade missfall. 1/3 av dom hittar man ingen förklaring på. Vi är den tredjedelen av den procenten.

Jag har tidigare lidit av mycket panikångest, utbrändhet och varit jävligt deppig. Ni som följt med länge vet ju en hel del. Men vem fan har inte känt så när man bott i en hektisk stad och haft ett jobb där man kontant ska leverera, lyckas med sin karriär samtidigt som man ska lyckas med sitt förhållande. För mig blev det för mycket. Och allt eftersom skalades sociala medier, förutom Instagram, bort från mitt liv och jag började må bra igen. Jag bytte Stockholmspulsen mot Gävle och Calgary och det har varit en stor omställning och som sagt mycket har hänt senaste året och jag har börjat må ganska dåligt igen. Pga den här jävla barnresan.

Jag har börjat skriva dagbok men den är alltför privat för att kunna dela här. Och jag delar en del på Instagram och varje gång jag gör det får jag alltid meddelanden av personer i samma sits. Och jag är ju en person som don´t give a fuck längre. Jag skiter i vad folk tycker och tänker. Jag lindar inte in saker i bomull utan är bara så fucking less på fasader i alla dess slag. Den lilla ork som jag har kvar i denna kropp som är ärrad efter allt jag gått igenom senaste tiden, ska inte gå åt att hålla upp fasader för att tillfredsställa andra.

Det som har hjälpt mig mycket genom detta, det är andra personer berättelser. Som går eller gått igenom samma resa som jag gör just nu. Och sitter jag med en plattform som kan nyttjas på ett bra sätt, och är en person som numera skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker, då kan jag dela min resa och kanske också få andra att känna som jag gjort. Lite mindre ensam och lite mindre värdelös.

Allt jag gjort i livet hade verkligen en mening, tills efter att vi började försöka skaffa familj. När man går igenom sådan här skit, för det är det, så blir man så nergrottat i det och tänker inte på något annat än just på vad det är som kan vara fel. Jag har plöjt igenom sida efter sida på nätet, känner mig som en utbildad fertilitetsläkare och vissa gånger när jag varit hos läkaren har jag suttit med mer kunskap än hen. Just för att jag varit mer intresserad av att hitta mitt problem än de har varit att lära sig om kvinnokroppen. Vissa läkare i Sverige har ju för fasen inte ens koll på en jävla menscykel!?

Klockan är halv 6 på morgonen här. Jag har varit vaken sedan midnatt. Jävla jet lag. Men jag kände att det en bra tid för mig att sätta igång med den här bloggen igen men! Skillnaden denna gång kommer inte bli “poster samma tid varje dag” som stressar sönder mig ännu mer. Jag skriver när jag känner för det, och tycker någon att det är kul att följa- välkommen ombord!

43 kommentarer



11:28 | February 16, 2020

Ni hittar mig på YouTube!

 

NI HITTAR DE SENASTE KLIPPEN HÄR!

39 kommentarer



18:15 | January 31, 2020

Tack för den här tiden!


Guys!
7 år och ca 8 månader har vi hängt. Närmare 13,ooo inlägg har publicerats på denna blogg, hundratusentals kommentarer har skrivits och säkert tusentals som raderats. 😉
Jag har ingen aning om hur många bilder jag har publicerat eller hur många timmar som jag lagt ner för att ens redigera bilder. Jag vet inte hur många adlinks jag lagt upp eller hur många samarbeten som jag gjort på den här kanalen men jag kan bara säga en sak, jäklar vad cash jag tjänat på den här bloggen!

Den har givit mig sådan frihet att kunna jobba vart jag än varit. Den har fått mig att vilja göra mer saker för att ha bra content och det har bidragit till att jag fått uppleva så fantastiska saker, jag har fått se så fina platser och gjort grymma resor. Det är så mycket jag fått vara med om tack vare bloggen. Det har varit så häftigt för mig att kunna gå tillbaka till gamla inlägg i min offentliga dagbok för att bli påmind om hur långt jag tagit mig och hur mycket jag vuxit som människa.

Det finns så mycket som jag vill säga men jag kan börja med att säga hoppas att alla ni som gottat er i mina dalar, alla ni som tex gått in på skvallersidor och kommenterat så fort det skrivits om mig och älskat när det gått åt skogen. Som skrivit “Annica har blivit så tråkig, det finns inga skandaler om henne längre” när jag för första gången är på en plats i livet där jag mår så bra och för första gången är så jäkla lycklig! Hoppas ni blivit tillfredsställda, varsågod! 🙂

Men det som har betytt mest för mig det är alla ni som stöttat mig under alla dessa år! Som hängt med mig och kommit med pepp, konstruktiv kritik, som skrivit “Annica nu behöver du tänka om” och gett mig en tankeställare för att bli en bättre medmänniska. Som berömt mig för mitt arbete, som fått mig att inse att jag är bra som jag är och fått mig att fortsätta tro på mig själv. Jag vill tacka varenda en av er för utan er hade inte detta varit möjligt. Det är mycket pga er som jag blivit den jag är idag och jag är så tacksam, lycklig och glad för att jag är på den plats i livet jag vill vara.

Det senaste året har jag ofta tänkt på hur viktigt det är för mig att göra saker samt omge mig med sådant som får mig att må bra. Och sedan jag träffade min sambo så har jag börjat värdera saker annorlunda och jag har även insett vad som betyder något i livet. Under tiden jag bott här i Kanada har jag hunnit tänka så mycket, jag har reflekterat en hel del och nu kommit fram till att det är dags att runda av det här kapitlet “Blogg”.

Den kommer alltid att ligga kvar och vet vet, jag kanske helt plötsligt känner “vad fasen har jag gjort?” och börjar ta upp den igen, men! Nu kommer det finnas mer tid för mig att satsa på sådant jag verkligen älskar- musiken. Och vet ni vad? Nu när detta kapitel rundas av så betyder ju inte det att boken är slut. Alla timmar som jag lagt på att skriva texter, ta bilder och redigering kommer jag inte att sitta och slappa. Det här innebär att nu kommer jag kunna lägga mer tid på… YOUTUBE!

Jag tycker att rörligt format är så roligt men jag har bara inte haft tiden. Jag har varit medveten om att det är där folk hänger och det är så många som sagt att jag ska ta upp kanalen igen, vilket jag velat. Men den har bara gett mig ångest för att den tog upp den sista tiden jag hade över. Men nu när jag inte har någon blogg att skriva så kommer det finnas en hel del tid för mig att kunna gasa vidare i den banan.

Jag hoppas att ni är lika taggade som mig att köra vidare i ett annat format och att ni vill haka på in i Youtubevärlden. Känns som en rolig start på den här året. 2020, nu gasar vi!

>>MIN YOUTUBEKANAL<<

71 kommentarer




17:31 | January 31, 2020

“Det är nu du blivit förstoppad”

Fredag hörni och idag mår jag så sjukt mycket bättre! Men man ska inte ropa hej för såhär är läget. Jag fick tips om en walk in clinic som en tjejkompis gått till, det är typ som city akuten i Stockholm. Man går dit, betalar i luckan och får komma in. Laget har ju en läkare för oss familjemedlemmar men jag har ju kontaktat henne så många gånger känns det som sedan jag kom hit. Jag har ju haft urinvägsinfektion, problem när jag får mensen och dylikt och det kändes på något sätt pinsamt att bara “nu har jag problem med magen igen…”

Jag blir sällan sjuk, peppar, peppar! Har inte haft feber på flera år, inte heller magsjuka eller någon slags influensa. Jag tog ju influensasprutan för 11 år sedan och har verkligen inte varit dålig sedan dess förutom när jag fått någon bakterie i magen efter en utlandssemester. Och det är sällan jag är förkyld och när jag är det så har det varit pga dåliga rutiner, att jag är sliten, inte ätit tillräckligt bra mm.

Men i alla fall, det kändes bara som att jag ville gå till en klinik direkt, bli undersökt, få medicin. Så när vi kom till den här kliniken så hade dom ingen drop in längre, den slutade vid 12 och vi var där strax efter 15. Och det som var så jobbigt var att vi hade käkat precis innan och bara några minuter efter att jag ätit klart fick jag sådana fruktansvärda kramper och det sved och brände i hela magsäcken så jag var på bristgränsen och kände att snart kommer jag bara ställa mig och störtböla för det är så jobbigt.

Så då kände jag bara nej, nu åker vi hem. Min sambo tvingade mig att ringa lagets läkare, sagt och gjort och hon sa att jag skulle köpa Imodium först för att i alla fall kunna ha normala toalettbesök och sedan skulle jag vänta i någon dag till eftersom hon misstänkte vad det var och då bör man vänta ut det 7-10 dagar. Så hade det inte blivit bra till imorgon skulle jag så träffa henne och ta prover. Jag fick även lite råd hur jag skulle äta till dess för att inte irritera magen.

Det är så konstig smärta för att under 10-15 minuter så krampar det ifrån och till och sedan går det liksom över som att jag inte har något problem. Men sedan typ en timma senare behöver jag springa på toa…

Så jag köpte Imodium och tog det när jag kom hem. Vi spelade lite biljard, lagade en jättegod pasta bolognese, kollade på Hemliga beundrare (det är vår grej på kvällarna) och sedan somnade jag. Idag mår jag hur bra som helst. Jag har inte haft kramp what so ever, har inte varit på mitt toabesök trots att jag är inne på min andra kopp kaffe, jag har ätit frukost men inte fått kramp. Nu kanske det är över? Jag kanske bara behövde vänta en dag till? Min sambo drev med mig vid frukosten och bara “oj då, du har säkert blivit förstoppad nu istället” haha. Men jag hoppas och ber till gud

11 kommentarer