21:19 | December 26, 2021
Efter nästan 2 år av att försöka skaffa familj, ett år med IVF så har vi kommit till den punkten där det räcker för oss. Det går liksom inte att fortsätta mer. Vi gjorde ett försök till, den här gången med 2 embryo. Det tog sig, mitt hcg (gravidhormonet) började på 65, två dagar senare var det 192 och ytterligare två dagar gick det upp till 416. Allt såg bra ut men med de här siffrorna så var det ett tecken på att endast en hade tagit sig vilket var ganska förväntat. Två dagar senare gick det ner till 322… När hcg inte stiger med ca det dubbla eller kanske till och med som i vårat fall sjunker är det mest troligt ett tecken på att det inte blir en lyckad graviditet. Ett tecken på missfall eller kanske till och med utomkvedshavandeskap. Tog ett till blodprov ytterligare två dagar för att det skulle konstateras men då hade det stigit till 411. Det här är inte vanligt att man ser och det finns några enstaka fall där hcg stiger, sjunker och stiger igen och det blir en lyckad graviditet, men efter allt känner jag min kropp ganska väl och visste att så var inte fallet för oss.
Så vi fick åka in, jag fick göra ultraljud där man hade svårt att hitta min vänstra äggledare. Och man kan inte se så mycket av en graviditet om inte hcg är högre än 1500 så de kunde inte se vart denna graviditet var, om det låg i min livmoder eller i äggledaren. Så det har varit lite obehagliga dagar senaste tiden just för att ligger det i äggledaren och växer på snabbare än vanligt kan det vara livshotande. Ni som vet var utomkvedshavandeskap är eller kanske till och med varit med om det vet ju hur illa det kan vara. Jag har haft det en gång tidigare och då ökar chansen att få det igen.
Men efter ultraljudet hade vi ett möte med vår IVF- läkare och redan hemma när vi tog emot beskedet med dessa konstiga hcg- värdena jag hade så bestämde vi oss för att efter det här blir det inget mer. Jag har inte allt mått bra denna gång, varken fysiskt eller psykiskt. Och trots att jag känt lite att jag kan utsätta mig för vad som för att vi ska kunna få ett barn så satte Elias även ner foten nu då han inte vill se mig må såhär.Vi har gjort allt vi kan när det kommer till IVF och visst hade vi kunnat göra om detta igen och igen och igen, men mår man inte bra så är det inte värt det. Och det kanske inte är jättelätt att må bra under tiden man gör det, men jag kunde ändå ställa mig in på att det är under en begränsad tid. Men nu när det misslyckades igen så blev man liksom påmind om att det finns ingen tidsram, detta kanske inte är en begränsad tid.
Och vi har pratat om andra alternativ också men ville verkligen ge detta en sista chans. Så när vi hade möte med vår IVF- läkare så sa han “ni har ju nämnt andra alternativ” och där och då var det jobbigt för det kändes nästan som att vi fick svart på vitt att jag inte kan bära ett barn. Och att få ett sådant besked är väldigt jobbigt. Samtidigt så har jag under allt det här liksom vant mig vid den tanken och accepterat det till en viss grad. Så när jag och Elias kom hem och diskuterade, lät det sjunka in samtidigt som jag fick sluta med alla medicinerna så kändes det för varje dag som att en sten lättat från mina axlar.
Första gången på ca 2,5 månad började jag äntligen känna som mig själv igen och tanken på att kolla på andra alternativ var liksom inte läskig längre. Bara för att jag inte kommer att kunna bära ett barn så innebär inte det att vi inte kommer att kunna älska ett barn. Definitionen av en mamma innebär inte att du ska bära ditt barn, dina gener och sedan föda det. Du kan bli en mamma genom andra sätt också, tex ägg- eller spermadonation, surrogat eller adoption. Och bara för att du är personen som bär barnet i magen det så innebär inte att du kommer att vara en bättre mamma än någon som behöver ta till andra hjälpmedel.
Och det är klart att det känns som en stor förlust för mig att inte få uppleva hela den grejen, att få bära sitt barn. Och visst, det finns inget som säger att det aldrig kommer att gå i framtiden, men status just nu är att jag inte kan bära ett. Men samtidigt om jag inte har det alternativet så känner jag att det är viktigt för mig att se det positiva och det bra med de andra alternativen. Och jag tror att för vissa människor så kanske det här låter helt galet, och tyvärr resonerar vissa människor “kan man inte skaffa barn på ett naturligt sätt så är det menat att det ska vara så”. Tro mig, jag har fått sådana meddelanden. Men det är samma sak som att säga “ja har du fått cancer är det inte menat att du ska leva”.
Jag tycker att det är helt fantastiskt att det finns andra alternativ, även om det är bra mycket längre och tuffare resa. Känslomässigt är det som att man stoppar in ett tredje världskrig i kroppen. Det kostar otroligt mycket pengar samtidigt som det inte är någon garanti och man vet liksom inte när eller om denna resa någonsin kommer att vara över.
Och ännu en gång vill jag påminna om att jag är bara öppen för att jag vill dela vår resa för att jag vet att det finns så många andra i samma sits. Men, jag vill inte ha tips och råd för att vi har verkligen gjort allt vi kan när det kommer till IVF och nu har vi satt stopp för det. Vi kommer inte att göra om det igen för jag vägrar riskera att sätta ännu en litet embryo eller bebis till himlen genom att vi ska pressa min kropp ännu mer, vi har redan 8 stycken där nu.