Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

22:04 | January 2, 2022

2021, vilket jävla skitår!

Då var vi inne i 2022, tack gode gud!
Jag vet, bara för att det är ett nytt år så betyder det inte att vips så händer det andra saker. Men jag väljer, hoppas och vill tro att det blir ett annat typ av år. Jag gick igenom månad för månad på min telefon och alla månader är kopplade till graviditet, IVF, missfall, mediciner… så det är inte så konstigt att jag ser tillbaka på 2021 och känner att det inte varit det bästa året hittills om man säger så.

Dock är jag så tacksam för att jag haft min familj som har varit det bästa stödet någonsin. Elias har varit en klippa genom allt och har verkligen burit oss båda genom detta och säga vad man vill men en hund kan också bidra till att man kan må så mycket bättre. Så även om det inte varit vårat år på den fronten så känner jag efter allt att nu kan vad som helst hända och jag vet att jag överlever.

Vi firade i alla fall in det nya året med vår Hockeyfamilj. Hela dagen den 31a december gick vi mest i mjukisar, halvsov till och från i soffan och sängen. Beställde hämtmat och bara tog det lugnt. Sedan när kvällen närmade sig började vi fixa oss i ordning. Middagen bestod av hamburgare och Dom Perignon och när klockan var runt 21 tog vi taxi till downtown och Trolley 5 där laget hade abonnerat. Det blev stökigt haha, men jag behövde det. Behövde få ut allt ur mitt system och inte tänka så mycket. Vid 12-slaget så var jag med Elias och bara någon minut efter beställde vi en taxi för att åka hem till Stitch. Så det blev en kort kväll men hade jag stannat längre hade det varit svårt att balansera på klackarna.

Dagen efter blev det inte många knop. Och jag hade en riktigt tråkig dag eftersom Elias behövde åka iväg ganska tidigt då dom nu har en längre roadtrip med matcher. Så jag låg som ett kryss i soffan med godis, Cola, hämtmat och YouTube. Så tacksam att det fortfarande finns de som uppdaterar flitigt på YT som kan få bakisdagar att inte bli så jobbiga!

Nyårslöften? Nej, inga. Jag vill bara kunna sitta här om ett år och känna “fan 2022 var ett riktigt bra år”. Men det blir ju vad man gör det till!

Klänning – ZARA // Klackar – Badgley MischkaJust ja, vi skulle skicka iväg en sky lantern, det gick sådär…  Kvällens middag, burgare. I taxin påväg till Trolley 5. Elias, jag, Börje och Oliver. Sarah, Jess, Kendra, Britt och jag. Älskar dom här! Ja det gick utför…

12 kommentarer



01:28 | December 29, 2021

Den där RhoGAM sprutan…

9:30 var jag tillbaka på kliniken för ännu ett ultraljud. Den här “graviditeten” har varit långt ifrån normal. Den har ju absolut inte varit bra men den har inte varit tydligt dålig. Det har ju varit otroligt mycket upp och ner eftersom mitt hcg pendlat så mycket, börjar lågt, steg bra, gick ner och vips hade det stigit över 1000. Men det vi visste var ju att det var inte en graviditet som utvecklades normalt, vilket är så svårt för mig att förstå när det ändå var med ett väldigt bra embryo som vi testat mm. Men det man började misstänka och inte riktigt har släppt än det är att det kan vara ännu ett utomkvedshavandeskap… När hcg är under 1500 går det inte att se så mycket via ett ultraljud och så är situationen just nu. Man kan inte se vart embryot hamnade, vilket gör att det finns en risk att den ligger i äggledaren.

Det finns olika sätt som man kan göra vid ett utomkvedshavandeskap och mycket beror ju såklart på vart exakt det ligger och hur långt gången man är. I vissa fall behöver man knipsa av äggledaren, förra gången kunde dom suga ut det som låg fel på mig och i det här fallet har dom pratat om att ge mig en medicin som på något sätt stöter ut celler… alltså jag har noll koll på vad detta var eller heter men dom sa att det är medicin som man kan ge vid cancerbehandling. Att få höra att man ev ska ta medicin som är kopplat till cancer, det gör en såklart väldigt orolig och man blir lite rädd. Min första tanke var “kommer jag tappa håret” vilket kan låta så himla ytligt, vet faktiskt inte alls varför just den tanken kom upp först. Men sen kom även de andra tankarna “hur farlig är den här medicinen och vad är biverkningarna?”.

Det dom ville göra var att jag skulle ta ännu ett blodprov, bara senaste två veckorna har jag nog tagit 10 blodprover så mina armveck ser ut som Svenska flaggan, gul och blå. Så dom har behövt sticka på andra delar i armarna för att få ut blod. Det dom ville se på det här provet det var om mitt hcg sjunkit från senaste då jag börjat att blöda. Och är det så är det ett tecken på att kroppen tar hand om det själv, är det inte så… behöver jag ta den där medicinen som är någon form av injektion. Är uppe i 97 nu så kommer förhoppningsvis stanna strax innan tresiffrigt!

Blödningarna känns som en rejäl mensvärk, och med tanke på att jag vet att det finns en risk för utomkvedshavandeskap så har det nog gett mig lite placebo då jag tycks känna lite tryck på ena sidan. Men säger någon att någon mår dålig så vips mår man dåligt själv. Så jag vet liksom inte vad jag ska tro.

Men jag fick sprutan. Jag fick den där sprutan som Gävle sjukhus har missat att ge mig varenda gång. Jag har gjort ett inlägg på Instagram om det här men för att göra en lång historia kort så behöver man en RhoGAM spruta när man är Rh negativ, vilket jag är. Man behöver få den efter missfall, abort, om man börjar blöda i en graviditet och såklart efter att man fött. Och det är för att inte det ska bli någon slags immunisering av blodet om fostrets blod är positivt. Man behöver inte sprutan om man själv och ens partner är Rh negativa, för då blir barnet det. Men Elias är Rh positiv vilket betyder att det är 50/50 att våra barn blir det.

Man kan läsa allt om detta online och det är tydligen viktigt att man vet om detta själv för i mitt fall missade verkligen alla vårdenheter i hela Gävleborg detta på mig. Ingen påpekade min blodgrupp och hur viktigt detta var och i vissa län så får man bara den efter en viss vecka vilket är helt sinnes! Det finns risk att ditt blod och ditt barns blod blandas tidigt i graviditeten och då ska du ha sprutan inom 72 timmar för att inte förgifta ditt barn!

Här borta är dom otroligt noga med detta, varje gång kliniken ringde mig så dubbelkollade dom om jag börjat blöda och har alltid RhoGAM redo till sina patienter om det behövs. Så nu efter detta har jag fått sprutan. Och det är svårt att inte tänka “tänk om detta har varit orsaken till allt?” Och jag började såklart tänka det när läkarna berättade att dom verkligen inte hittar vad felet är och att dom inte kan utesluta att det inte är pga att jag inte fått sprutan från första början… Och många av er uppmanade mig (även läkare från olika sjukhus) att anmäla Gävle Sjukhus till IVO vilket jag nu har gjort. Bryr mig absolut inte om någon ersättning utan det är för att detta ska inte hända. Den tiden och allt vi gått igenom har varit ett helvete och jag öskar inte ens min värsta fiende detta. Så jag hoppas att detta kanske kan göra någon förändring och även skapa medvetenhet hos er som läser detta, var noga själva också att kolla upp era blodgrupper! Man kan inte lita på att andra gör det…

45 kommentarer



21:19 | December 26, 2021

IVF resan är över

Efter nästan 2 år av att försöka skaffa familj, ett år med IVF så har vi kommit till den punkten där det räcker för oss. Det går liksom inte att fortsätta mer. Vi gjorde ett försök till, den här gången med 2 embryo. Det tog sig, mitt hcg (gravidhormonet) började på 65, två dagar senare var det 192 och ytterligare två dagar gick det upp till 416. Allt såg bra ut men med de här siffrorna så var det ett tecken på att endast en hade tagit sig vilket var ganska förväntat. Två dagar senare gick det ner till 322… När hcg inte stiger med ca det dubbla eller kanske till och med som i vårat fall sjunker är det mest troligt ett tecken på att det inte blir en lyckad graviditet. Ett tecken på missfall eller kanske till och med utomkvedshavandeskap. Tog ett till blodprov ytterligare två dagar för att det skulle konstateras men då hade det stigit till 411. Det här är inte vanligt att man ser och det finns några enstaka fall där hcg stiger, sjunker och stiger igen och det blir en lyckad graviditet, men efter allt känner jag min kropp ganska väl och visste att så var inte fallet för oss.

Så vi fick åka in, jag fick göra ultraljud där man hade svårt att hitta min vänstra äggledare. Och man kan inte se så mycket av en graviditet om inte hcg är högre än 1500 så de kunde inte se vart denna graviditet var, om det låg i min livmoder eller i äggledaren. Så det har varit lite obehagliga dagar senaste tiden just för att ligger det i äggledaren och växer på snabbare än vanligt kan det vara livshotande. Ni som vet var utomkvedshavandeskap är eller kanske till och med varit med om det vet ju hur illa det kan vara. Jag har haft det en gång tidigare och då ökar chansen att få det igen.

Men efter ultraljudet hade vi ett möte med vår IVF- läkare och redan hemma när vi tog emot beskedet med dessa konstiga hcg- värdena jag hade så bestämde vi oss för att efter det här blir det inget mer. Jag har inte allt mått bra denna gång, varken fysiskt eller psykiskt. Och trots att jag känt lite att jag kan utsätta mig för vad som för att vi ska kunna få ett barn så satte Elias även ner foten nu då han inte vill se mig må såhär.Vi har gjort allt vi kan när det kommer till IVF och visst hade vi kunnat göra om detta igen och igen och igen, men mår man inte bra så är det inte värt det. Och det kanske inte är jättelätt att må bra under tiden man gör det, men jag kunde ändå ställa mig in på att det är under en begränsad tid. Men nu när det misslyckades igen så blev man liksom påmind om att det finns ingen tidsram, detta kanske inte är en begränsad tid.

Och vi har pratat om andra alternativ också men ville verkligen ge detta en sista chans. Så när vi hade möte med vår IVF- läkare så sa han “ni har ju nämnt andra alternativ” och där och då var det jobbigt för det kändes nästan som att vi fick svart på vitt att jag inte kan bära ett barn. Och att få ett sådant besked är väldigt jobbigt. Samtidigt så har jag under allt det här liksom vant mig vid den tanken och accepterat det till en viss grad. Så när jag och Elias kom hem och diskuterade, lät det sjunka in samtidigt som jag fick sluta med alla medicinerna så kändes det för varje dag som att en sten lättat från mina axlar.

Första gången på ca 2,5 månad började jag äntligen känna som mig själv igen och tanken på att kolla på andra alternativ var liksom inte läskig längre. Bara för att jag inte kommer att kunna bära ett barn så innebär inte det att vi inte kommer att kunna älska ett barn. Definitionen av en mamma innebär inte att du ska bära ditt barn, dina gener och sedan föda det. Du kan bli en mamma genom andra sätt också, tex ägg- eller spermadonation, surrogat eller adoption. Och bara för att du är personen som bär barnet i magen det så innebär inte att du kommer att vara en bättre mamma än någon som behöver ta till andra hjälpmedel.

Och det är klart att det känns som en stor förlust för mig att inte få uppleva hela den grejen, att få bära sitt barn. Och visst, det finns inget som säger att det aldrig kommer att gå i framtiden, men status just nu är att jag inte kan bära ett. Men samtidigt om jag inte har det alternativet så känner jag att det är viktigt för mig att se det positiva och det bra med de andra alternativen. Och jag tror att för vissa människor så kanske det här låter helt galet, och tyvärr resonerar vissa människor “kan man inte skaffa barn på ett naturligt sätt så är det menat att det ska vara så”. Tro mig, jag har fått sådana meddelanden. Men det är samma sak som att säga “ja har du fått cancer är det inte menat att du ska leva”.

Jag tycker att det är helt fantastiskt att det finns andra alternativ, även om det är bra mycket längre och tuffare resa. Känslomässigt är det som att man stoppar in ett tredje världskrig i kroppen. Det kostar otroligt mycket pengar samtidigt som det inte är någon garanti och man vet liksom inte när eller om denna resa någonsin kommer att vara över.

Och ännu en gång vill jag påminna om att jag är bara öppen för att jag vill dela vår resa för att jag vet att det finns så många andra i samma sits. Men, jag vill inte ha tips och råd för att vi har verkligen gjort allt vi kan när det kommer till IVF och nu har vi satt stopp för det. Vi kommer inte att göra om det igen för jag vägrar riskera att sätta ännu en litet embryo eller bebis till himlen genom att vi ska pressa min kropp ännu mer, vi har redan 8 stycken där nu.

87 kommentarer



19:07 | December 2, 2021

Thanksgiving och förkylning

2 december, Elias födelsedag och han är i LA. Men jag passade på att fira honom när han var hemma så vi hade en heldag tillsammans som avslutades på en av de bästa restaurangerna här i Calgary- Major Tom. Supergod mat, fantastisk service, bra musik och härlig stämning. Det är svårt ändå att imponera på Elias när det kommer till restauranger eftersom han rest så jäkla mycket och varje gång han är på roaden så testas nya restauranger. Men det här blev snabbt hans favorit här i Calgary så det blev ju lyckat. Och vi är ett sådant par som kör in and out på ca 1,5 när vi går ut och käkar, inga sådana som sitter länge och pratar om livet utan vi vill äta och sedan åka hem för att mysa och vara med Stitch.

Sedan vi hördes sist har vi ju även hunnit fira Thanksgiving nr 2, den amerikanska. Hockeyfamiljen består ju av en salig blandning människor från olika delar av världen och därför ser vi till att fira högtiderna som man har tillsammans. Så alla samlades hemma hos Colemans, jag var redan på övertid och var så extremt trött så det var en väldigt tuff utmaning att åka dit. Men samtidigt så kände jag att jag vill ju inte missa saker som händer runtom pga medicinerna som gör mig så förbaskat trött. Så vi åkte dit och var där i ca 3 timmar innan jag höll på att däcka.

Dock kände jag mig redan dagen efter väldigt hängig och det bröt ut i en rejäl förkylning. Jag har säkert sagt detta så många gånger men jag blir ju liksom inte sjuk om jag inte typ bränner ut mig. Peppar, peppar men jag har alltid varit frisk som en nötkärna men efter denna kväll så slog det till rejält och jag tror också det har att göra med att min kropp är så pass “utsatt” just nu med medicinerna som ska dämpa mitt immunförsvar så ja… jag pendlade mellan sängen och varma lavendelbad.

Men jag hann bli återställd till Elias firande tur nog, annars hade vi fått avboka middagen och bara stannat hemma. Men jag kommer nog att avstå från större samlingar människor ett tag just för att vara så snäll mot kroppen som möjligt!

4 kommentarer




22:16 | November 23, 2021

F*tt- granen kan dra åt helvete!

Har precis spelat in ett podd med Xenia, får se om den hinner komma upp till morgondagen. Väldigt mixade känslor i den kan jag säga, precis som mitt liv är just nu. Jag är inte en fullt fungerade människa och gråter för minsta lilla, det här upplevde jag inte de tidigare gångerna vi kört IVF men det är ju också för att jag kör en fullt medicinerad cykel och mer därtill.

Sedan är det folk som blir gravida till höger och vänster och i min inte så fullt fungerande hjärna just nu så tänker jag bara “hur vågar du bli gravid!? Ser du inte hur jag kämpar?” vilket är helt sjukt att jag känner så. För jag vet att bara för att jag går igenom detta ska inga andra i världen stanna upp sina drömmar och mål. Men jag vet att det är helt normalt att tänka och känna såhär, även om det är obehagligt hur medicinerna spelar kroppen ett spratt. Ni som gått eller kanske går igenom IVF vet ju vad jag menar.

Jag är fullt medveten om att världen kommer att “rulla på ändå” trots att jag går igenom detta. Och jag missunnar ingen en graviditet utan det gör bara ont att det funkar utan problem för vissa medan många andra av oss får sätta livet lite på paus för att uppfylla en dröm som man inte ens vet kommer att slå in. Och nu talar jag om de jag vet som det går bra för. Jag är fullt medveten om att bara för att man går ut med sin graviditet så betyder inte det att allt varit smidigt. Gud… känns så jävla jobbigt att man ska vara så övertydlig hela tiden för annars är det ju någon som påpekar “fast vet du vad…”

Idag började det snöa här, också något jag började gråta för eftesom jag längtat efter snö. Känns ju fullt rimligt. Tredje gången jag gråter idag och vi har precis passerat lunch. Jag ska snart ta min Suprefactspruta och en timma efter det brukar tröttheten slå till och då ligger jag i sängen eller i soffan inom två timmar och halvsover. Jag vet dock hur jag ska göra för att kunna sova hela nätter och det är att ta en lång varm dusch, packa in mig i mysiga kläder så jag är varm när jag lägger mig i sängen. Ingen TV utan jag försöker somna ganska direkt, då sover jag 9-10h hela natten och är ganska utvilad dagen efter.

Gud vad jag saknar mitt gamla jag. Personen som struntade i alla andras liv och bara levde på mitt på det bästa sättet jag bara kunde. Jag saknar träningen så mycket, nu blir jag andfådd av trappor och att ens tänka på vikter. Jag saknar vårat häng efter träningen. Jag saknar att gå på matcherna. Jag saknar att kunna gå på aktiviteter, nu har jag fått avbokat allt. Skulle egentligen upp till fjällen i lördags men fick avboka dagen innan pga sömnbrist…

Men jag påminner mig själv varje dag att det här är under en begränsad period, och att det mest troligt är värt det. Samtidigt skrämmer det mig att det finns en chans att det ändå inte funkar och vet att jag då kommer att tänka “har jag missat allt det där för ingenting? Har jag utsatt min kropp för skit för INGEN JÄVLA TING?”

Gud ni märker säkert i mitt sätt att skriva att jag inte är helt mig själv. Men det är okej, det är en del av den här IVF-resan. Medicinerna gör att man inte är sig själv, alla känslorna är utanpå. Man kan vara glad, ledsen, arg, irriterad, världens lyckligaste men också känna sig som världens sämsta människa på 10 minuter och det suger musten ur en. Bara igår när vi pyntade vår gran var jag så glad eftersom jag längtat så mycket efter det. Men det slutade med att jag stod och skrek att den där jävla f*tt-granen skulle dra åt helvete för att jag råkade riva ner några kulor. Fullt normalt agerande…

Och till alla er som undrar “Jobbar Annica med NuSkin fortfarande?” så kan jag säga såhär; mitt konto är kvar men jag jobbar inte aktivt med det och jag använder fortfarande produkterna för dom är grymma! Och jag kan sluta jobba helt om jag vill. Jag skulle kunna bli “hemmafru” på heltid om jag hade velat, men det vill jag inte. Jag tycker om att jobba och tjäna mina egna pengar och därför gör jag så gott jag kan med de möjligheter jag får. Men om det är någon som missat går jag igenom en skitperiod och kan därför inte boka in mig på saker där jag inte kan släppa allt för att gå och lägga mig istället.

23 kommentarer