ghd
1,899:-
22:22 | January 18, 2022
Det här har räddat mig!
Vilka magiska dagar det har varit här hemma, gud vad jag har behövt det. Det går hur bra som helst med Penny och redan efter fem dagar förstår hon vart hon ska gå om hon behöver göra sina behov. Det blir fortfarande någon enstaka kissolycka men när hon ska bajsa springer hon direkt till ytterdörren och vissa gånger plingar hon på bjällrorna som vi har vid dörren för att vi ska höra henne. Vi har ett band med bjällror på som man hänger på dörrhandtaget och när hunden vill ut så puttar dom till bandet och då låter bjällrorna. Så jäkla skönt för även om man är ute och rastar hundarna så kan dom bli nödiga ändå och då vet man liksom om dom vill ut. Men vi går efter henne som en liten svans nu i början just för att vara så uppmärksam som möjligt för att undvika olyckor men hon visar tydligt om hon behöver gå ut.
Jag tror att det hjälper otroligt mycket att han hund sedan innan för hon lär sig väldigt mycket från Stitch också. Tex vart hon ska gå om hon vill ha lite snacks eller vart hon hittar sina hundleksaker.
Det här har verkligen räddat mig ur den här deppiga perioden som vi har haft och det är också så himla kul att se Elias ta hand om en liten valp. Även om han är helt fantastisk med Stitch så blir det ju extra gulligt när han tar till sin lilla “valpröst” (tro mig, alla får den där falsettrösten när man ser en gullig liten valp) och berömmer henne när hon kissar och bajsar ute. Och sedan när han ska ta en nap på soffan med båda hundarna, alltså mitt hjärta smälter. Kan bara tänka mig hur Elias kommer bli som pappa, världens bästa!
22:40 | January 13, 2022
Penny är här!
Oj vilken härlig dag det har varit och än är den inte över. Penny har nämligen kommit!
Men det var ju några dagar sedan vi hördes av och första veckan i januari startade ju inte alls bra för varken mig eller Elias. Jag sa att det var pga den där sky lantern då den inte ens kom iväg men Elias vägrar tro på det. Han har varit in på sjukhuset han med pga att han fick ont i ena njuren, han fick åka in då de trodde att det var njursten men det visade sig vara en njurinfektion. Men han är på bättringsvägen och så är även jag. Mina hcg-värden sjunker snabbt och bra och igår var dom nere på 71. Så efter den där jobbiga blödningen i duschen så droppade värdet ganska snabbt vilket är ett bra tecken.
Det var hälsostatusen, men nu då till vår lilla tjej som kom idag. Penny. Så himla liten men oj vad mycket hon tillför redan. Skulle säga att hon är en försiktig valp som gärna vill komma upp i knät, men det är inte så konstigt med tanke på att hon precis kommit hit. Mötet med Stitch gick otroligt bra och nu ligger båda och sover i den stora hundsängen vi nyligen köpte så båda får plats. Hon har hunnit kissa inne en gång men efter det så har hon gjort sina behov utomhus. Men det får man ju räkna med i början.
Känns så himla kul med en till hund och jag blev så glad över att Stitch tyckte det var roligt. Hon har varit hur snäll och bra mot Penny som helst så just nu så lever jag i en liten hundbubbla!
22:02 | January 7, 2022
När delarna av fostret kommer ut
Tre dagar efter sprutan, har fortfarande ont i stjärten där läkaren sprutade in methotrexate. Känns som en rejäl sträckning typ, har försökt att få igång musklerna litegrann genom att röra på mig och stretcha litegrann men det hjälper liksom inte. Men i övrigt känns kroppen mycket bättre trots att jag har Corona.
Men idag hände det som hände mig i somras, det som gjorde att jag blev så traumatiserad från duschen i Gävle. Idag kom mest troligt det som skulle bli ett foster ut, när jag satte mig i duschen. Jag fick panik. Blundade stenhårt, skrek och försökte känna mig fram i duschen så jag kunde ställa mig en bit ifrån. Det tog tid innan jag vågade kolla på det och det gjorde ont i hela kroppen av obehag.
Detta hände även mig i somras. Då var jag i vecka 8, allt hade växt på som det skulle men hjärtat hade slutat att slå på det som skulle bli en bebis. Jag fick piller som jag skulle stoppa in vaginalt som skulle mjuka upp cervix och dagen efter när jag vaknade var det blod i hela sängen. Jag fick gå till duschen medan Elias tog rätt på det och när jag skulle sätta på vattnet så kände jag hur det blev tungt mellan benen och sedan hur något bara faller ur mig. Jag hör hur det landar på golvet och visste direkt vad det var och jag har nog aldrig någonsin haft sådan panik. Jag skrek för livet och Elias kom springandes in, omfamnade mig och sa “titta inte”.
Jag satte mig på toaletten medan han försökte att ta rätt på det som låg på golvet och jag såg hur jobbigt han tyckte att det var. Och på något sätt samlade jag mig, blev lugn och jag vet inte om jag var i chocktillstånd men kände efter ett tag att jag kunde göra det. Elias är mer känslig än vad jag är, han har svårt att plocka upp hundskit utan att få kväljningar. Och jag såg på honom att det blev för tufft så jag tog massa papper, kastade över “det”, fångade upp det och kunde kasta ner det i toaletten.
Det är en av det värsta stunderna i mitt liv och jag kommer nog alltid att vara ärrad efter det. Den känslan och sedan se det som skulle bli ens barn ligga på golvet i ett blodbad, det är svårt att få bort den bilden från näthinnan. Och idag när jag skulle sätta mig på golvet i duschen så händer samma sak. Dock är det inte alls lika stort och “format” men jag reagerade på samma sätt och ville bara springa därifrån samtidigt som jag var rädd att det var mer som skulle komma ut. Så jag tryckte mig själv mot väggen och höll hårt i duschstången och blundade allt vad jag hade tills jag kände det där lugnet igen.
Efter att jag samlat mig tog jag telefonen för en bild för att jag inte vågade kolla på det i verkligheten. Tog tag duschmunstycket, kisade med ögonen och spolade ner det i avloppet. Det tog ett tag innan allt kunde åka ner och jag kände mig spyfärdig efteråt. Elias ringde mig när han såg mina sms och det är tufft att gå igenom sådant här själv. Men han är fan den bästa på att stötta mig igenom detta trots att han just nu är i Carolina. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara för honom att föröka att prestera på topp samtidigt som man har en flickvän hemma som går igenom sådant här. Men på något konstig sätt så klarar man det. Man överlever, man bearbetar och man lever vidare.
00:17 | January 7, 2022
Ingen bebis 2022
Hela min kropp värker, så gör även min skalle och hals… hostig är jag också! Men det var värre igår.
I tisdags kl 13 fick jag åka in till Foothill Hospital Womens Health Care för att ta methotrexate. De på IVF- kliniken sa “då kommer du få en spruta…” men när jag kom in så visade det sig att jag skulle få tre sprutor in i rumpmuskeln. Ganska van vid dom nu faktiskt så jag var inte nervös över själva sticken utan mer hur det skulle kännas efteråt.
15 min efter att jag hade fått dom så fick jag åka hem, var ganska öm i rumpan och värre blev det mot kvällen. Jag började få huvudvärk, lite smått frossa, halsen började ömma och jag blev otroligt trött. Var ganska säker på att det var biverkningarna från sprutorna men samtidigt ville jag inte utesluta att det kunde vara Corona. Så dagen efter tog jag tempen och hade feber, bokade direkt ett mobilt PCR-test så vid 13-tiden kom en kvinna och testade mig och jag skulle få svar dagen efter. Jag låg hela dagen i sängen, tog Tylenol med några timmars mellanrum för att det inte skulle göra allt för ont. Jag hade svårt att gå och framför allt sitta på toaletten. Rumpmusklerna gjorde så ont och det var ju garanterat efter sprutorna eftersom jag fick dom på båda sidor. Tog mig ner för att koka en kycklingsoppa men sedan låg jag på soffan hela eftermiddagen till jag skulle lägga mig.
Imorse vaknade jag, kollade mejlen direkt och visst hade jag fått Corona. Och nu är det ju lite andra regler här så man behöver ju inte sitta i karantän mer än fem dagar om man inte har symtom. Hur är det i Sverige? Så vi får ju se hur det här går. Känns ju lite bättre idag, så pass bra att jag kunde städa bort julen. Jag var ju så fruktansvärt less på den men jag kunde inte låta bli att bli lite ledsen när jag plockade ner julstrumporna. När jag fick reda på att jag var gravid så satt jag och Elias i vardagsrummet och då tänkte jag “nästa år så är vi en till i familjen, då blir det ännu en julstrumpa vid spisen” men efter att jag pratat med IVF-läkaren idag som pratade om sprutorna jag tagit så sa han att det är superviktigt att jag inte blir gravid nu på tre månader. Och skulle inte mitt hcg gå ner efter dessa så behöver jag nog en omgång till av dessa sprutor. Så ja… ingen bebis detta år heller…
Jag försöker hela tiden tänka så positivt jag kan. Som att det är så bra att det finns sprutor som kan hjälpa kroppen att stöta ifrån sådant som inte är normalt. Att det var tur att det upptäcktes i tid så jag inte behövde operera bort min äggledare eller i värsta fall åka in akut för att den spruckit. Samtidigt är det svårt för när jag försöker tänka positivt så kommer alltid en negativ tanke och trycker ner det positiva. “Det är bra att det finns sprutor…” “Ja men hade kroppen fungerat normalt hade aldrig detta skett”… “Förhoppningsvis funkar sprutan…” “Ja men det innebär inte att jag kommer att bli gravid” alltså det är ett rent helvete med dessa hjärnspöken och det blir liksom inte lättare när man är där man är. Jag trivs jättebra här borta och har helt fantastiska vänner. Men samtidigt så har de flesta barn så det är svårt att undvika sådana situationer där dessa hjärnspöken attackerar mig.
Jag är bara så less på allt men försöker att se den här ofrivilliga pausen som ett tecken på att bara fokusera på sådant som får mig att må bra. Fokusera på mig, Elias, Stitch och även Penny som kommer om några dagar. Jag använder knappt min telefon mer än om jag ska publicera något. Svarar varken på samtal eller sms för att just nu orkar jag inte. Jag har ju aldrig varit någon som pratar i telefon mer än när det är något viktigt, vet inte om det är något norrländskt drag? Men just nu får det i alla fall mig att må bättre. Att vakna på morgonen och lämna sovrummet utan att ta med mig telefonen. Känns faktiskt lite som en befrielse!
Incheckad på sjukhuset. 
Fick vänta 30min på att mina sprutor skulle levereras. 
Låg såhär hela dagen med Stitch. 
Det enda jag fick i mig fram till eftermiddagen var dessa kakor. Sedan blev det kycklingsoppa. 
Ingen ny julstrumpa till nästa jul… 
01:06 | January 4, 2022
Att vi inte kommer kunna få en stor familj har jag accepterat
Nej jag har inte fyllt mina läppar. Jag har tandställning som gör att läpparna ser större ut.
Nu är jag helt jäkla slut. Körde en timmas gympass imorse med Kendra och sedan några timmar senare körde vi padel med Amanda och Britt. Mina ben skakar och trots att jag ätit hur mycket som helt så känner jag hur kroppen skriker efter mer energi.
Igår var jag och tog ytterligare blodprov för att de ville konstatera mitt hcg och ja, det fortsätter att öka långsamt. Och när jag slutade med alla medicinerna började ju jag blöda och hade det gått bra och kroppen skött allt själv så hade det kanske bara varit i några dagar. Såklart olika för alla. Men jag jag blödigt konstant, precis som förra gången jag fick utomkvedshavandeskap. Men det var uppehåll dagen efter nyår och jag trodde att det hade slutat helt då. Men kroppen hamnade säkert i mer obalans efter nyårsfesten för att igår när jag stod i kö för att ta blodprov så kände jag bara hur jag började blöda. Hade ju såklart ingen binda med mig (man måste ha binda efter missfall och dylikt för att undvika infektion) och jag vågade liksom inte fråga läkarna om en. Så efter mitt blodprov fick jag gå in på toaletten för att försöka rädda situationen med papper men då såg jag att jag blödigt igenom mina byxor… Suck! Tur jag hade en lång jacka.
Fick samtalet idag efter efter gymmet av läkaren, så imorgon ska jag in på sjukhuset för den där sprutan. Kroppen klarar inte av att “ta itu med det själv” och så vet man ju fortfarande inte vart det ligger efter mitt hcg ligger under 1500, då kan man ju inte se något via ultraljud. Och det känns såklart väldigt tråkigt eftersom nu blir det ytterligare tid för kroppen att återhämta sig.
Det känns verkligen som att tiden rinner iväg när man går igenom sådant här. Och trots att jag bara är 31 så är det svårt att inte känna någon stress. För när vi bestämde oss för att försöka så var jag 29 och nu sitter vi här två år senare utan resultat. Eller i alla fall utan några bra resultat, det har ju hänt en hel del fast bara skitsaker såklart. Och man vet ju aldrig, det kanske dröjer två år till eller kanske till och med fler innan man sitter där med ett barn.
Innan jag träffade Elias så var barn inget som jag längtade efter, men när jag träffade honom så kändes det så självklart. När vi började prata om det så kände jag bara att jag så gärna skulle vilja ha en stor familj med honom. Eller stor och stor, men tre fyra barn hade jag lätt velat ha, men efter allt detta så skulle jag känna mig så lycklig om vi i alla fall hade möjligheten att få ett. Och visst, att skaffa fyra ungar från att man är 31 det är ingen omöjlighet för vissa. Men i vårat fall så känns det ganska så omöjligt och jag har nog accepterat den situationen.
Men vädret är bättre, om vi ska prata om något helt annat. Vi har ju haft -20°c och kallare senaste dagarna om inte veckorna men igår var det första dagen som det var plusgrader. Och det var så skönt att få komma ut med Stitch. Jag har ju haft så dåligt samvete av att inte kunna gå ut med henne för är det under -10°C så fryser hon, även om jag tar på henne hennes overall och skor. Så vi var i hundparken som är hennes absoluta favoritställe på hela jorden och lekte och det gjorde mig på så mycket bättre humör.
Och om 10 dagar kommer Penny, vår lilla Boston Terriervalp. Det ska bli så kul att kunna utöka vår familj på det sättet och jag tror Stitch kommer att älska att ha ett syskon. Jag har ju en dröm när vi flyttar hem till Sverige att vara omplaceringshem för hundar. Det blir ju lite svårt när vi bor såhär eftersom vi flyger fram och tillbaka mellan Kanada och Sverige och Elias inte alltid är hemma. Så när Elias är klar med hockeyn och vi flyttar hem till Sverige på heltid då ska jag uppfylla den drömmen!
