Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

20:05 | September 15, 2021

Huden drabbas också av IVF

Igår ringde Jasmine mig, Kung-Jasmin. Hon jobbar på IVF-kliniken och löste allt till oss och fasen vad tacksam jag är över henne. Så nu kommer vi att ha kontakten via henne så att inget missas vilket känns otroligt skönt! Så hon löste SHG nästa vecka och sedan får vi se när vi gör FET. För just nu har jag lite problem med spottings och det är ju något man kan reglera med progesteron, men jag vill helst att min kropp ska vara i balans och få till det där av sig själv utan att behöva tillsätta mediciner. Så vi kommer nog att vänta någon månad till så kroppen har chans att återhämta sig lite till.

Någon som är väldigt vanligt när man får mediciner är att huden blir drabbad. Det är ju vårat största organ så det är ju inte så konstigt att det syns när man får starka mediciner. Så jag har fått pigmenteringar både i pannan och ovanför min överläpp. Plus att jag blivit ganska så mörk under ögonen och tappat en del kollagen i huden. Även om man har en bra hudvård så hjälper det inte i de flesta fall. Jag har mina produkter från NuSkin som jag tycker är helt fantastiska men jag behövde komplettera med produkter som jobbar lite mer just med melaninet eftersom jag behöver göra laserbehandlingar.

Det är ju viktigt att man kollar med kliniken om detta är något som går att göra under tiden men går igenom IVF och dylikt och just den här kliniken har IVF-patienter också så man under tiden kan ta hand om huden, boostar och stödjer upp den rejält under tiden så den inte “förfaller”.

Jag har gått till GLO-antiaging förut och tjejerna som jobbar där är så otroligt mysiga! Sådana jag verkligen skulle kunna umgås med så det är så kul att vara tillbaka där för att bli ompysslat, snacka lite skit och bara få ha me-time.

Jag har testat den här maskinen förut och här kan man se allt som ligger under huden och väntar på att komma upp. Det kan dröja bara några månader och vissa saker kan det ta år för att synas. Men genom att man gör den här kan man förbereda för vad som komma skall och börja arbeta mot det redan nu. Bättre att förebygga än att reparera! 😉

3 kommentarer



17:37 | September 14, 2021

Jakten på Lycka!


Tisdag morgon. Jag har precis haft ett möte med CUBE som hjälper mig med kampanjer, samarbeten och dylikt. Och något som är viktigt för mig när det kommer till samarbeten det är ju först och främst att det är något som jag själv tycker om, tror på och verkligen använder. Men sedan är det också viktigt för mig att det är något som passar mina följare. Så vi håller på att sätta en plan framöver vad som passar och inte. Och om ni vill får ni gärna flika in vad ni gillar. 😀

Igår släpptes vårat första poddavsnitt sedan några år tillbaka. Det blev ett avsnitt där vi pratar om vad som hänt sedan sist och vad som kommer att ske lite framöver. Så vill ni lyssna på det kan ni bara gå in på Podcastappen på telefonen eller klicka här —-> LYSSNA!

Bingo Rimer sa något jävligt vettigt för ett tag sedan om att man bör ha en lyx om dagen, det har jag anammat. Så en gång om dagen ser jag till att ha något som känns lite lyxigt för mig. Kan vara allt från att gå på massage, till sovmorgon, till att unna mig ett fint smycke till en skogspromenad med Stitch. Och igår blev det en mani+ pedi. 😀 Så ett tips till alla er är att också införa “En lyx om dagen”!

Fanns nästan för många färger att välja på men jag är väldigt “basic” och körde på en mjölkig vit nyans med lite rosa i sig.Jag har tidigare gått till en annan salong här borta för att fixa naglarna, den är mindre och jag har gått till samma person hela tiden. Men ibland kan jag tycka att det är rätt skönt när man har en sådan här tid att bara slappna av. Att inte behöva prata så mycket. Och på sådana här ställen känns det mer okej att bara få vara i sin egna lilla värld med airpodsen i öronen och lyssna på en podd tex. Och när man får pedikyr kan man passa på att pilla på telefonen.
Det som var väldigt trevligt på det här stället var att man fick en liten meny om man ville ha något att dricka, fanns allt från vatten till champagne. Fan att jag tog bilen… Här borta blir det rejäla vintrar vilket innebär att man behöver ha ganska rejäla bilar. Jag är inget fan av att köra bil men just här borta blir det lite roligare när man får köra en stor jävel plus att man känner sig väldigt trygg!
Stannade på vägen hem för att köpa avokado, citron, grädde och creme fraiche. Jag har ju tyckt att det varit så tråkigt att laga mat förut, alltså vi snackar typ hela mitt liv. Men sedan jag fick reda på mina allergier så har jag varit illa tvungen till att bättra mig och tro det eller ej, men jag tror att jag hittat lite mer glädje i att laga mat. Jag är otroligt less på hämtmat och när man gå ut och äter är det ju för att det är roligt och en trevlig upplevelse, inte för att mätta magen. Men när jag kom till kassan föll jag för de där erbjudandet som stod där mitt framför ögonen på mig, cheese balls. Kunde inte motstå…


När jag kom hem så föreslog Elias att vi skulle dra till Griffith Woods för en skogspromenad, jag älskar att promenera där. Det är så harmoniskt och så vacker natur. Men på vägen dit ringde Fertilitetskliniken. Det har varit väldigt struligt sedan vi kom hit från deras sida och jag höll nästan på att bryta ihop för när man går igenom något sådant här så är varenda dag i ens cykel så viktig!

När man får sin mens ska man ringa in så de har koll på första dagen i ens menscykel, för det är efter den man planerar allt. För efter några dagar ska man in på ett SHG, ett ultraljud där dom sprutar in vätska i livmodern för att se så allt ser bra ut. Dom har ringt mig flera gånger senaste dagarna men av andra orsaker men då har jag passat på att fråga när jag är inbokad på SHG men fått svaret “en IVF-läkare får ringa dig och bekräfta tiden”. Dom ringde igår för att berätta om mina sköldkörtelprover som jag fått tjata mig till. Man får tydligen inte tillgång till sin journal om man inte betalar och behöver ett vittne som skriver under, en massa jävla pappersarbete istället för att logga in på 1177 med Bank-ID som i Sverige.

Så dom ringde mig och sa att mitt TSH låg på 2,1 vilket dom tyckte var normalt. Men jag vet att i mitt fall behöver jag ligga lite längre än det. Jag frågade om mitt T4 och T3 och hon hade inga svar på det. “Det verkar inte som att vi tog några prover på det…” Alltså hur kan en fertilitetsklinik skicka iväg en på prover för sköldkörteln och inte ta med T4 och T3!? Dom kollade bara TSH, vilket slarv.

Jag frågade sedan när jag fått tid då för SHG, igen, men hon sa att det verkar inte som att jag blivit inbokad. Att dom missat det och sa att jag fick ringa ett annat nummer för att få tala med en IVF-läkare. Vilken soppa! Så jag ringde dit, lämnade ett röstmeddelande (kanske inte det trevligaste) och hoppas att dom ringer idag för att lösa det här. Jag har även mejlat dom. Till och med Elias som vanligtvis är den mest lugna och sansade personen ringde och lämnade meddelande, finns det ingen tid får dom helt enkelt lösa en då det är dom som missat oss.

Sedan känns det som att jag inte har någon aning om vad för typ av behandling det kommer att bli denna gång. Jag har testat en medicinsk cykel och en naturlig men inget av våra embryo har implanterat. Jag själv har föreslagit kortison och IV och hoppas också att dom känner att det kan vara en bra lösning.

Åkte hit i tron om att det skulle kännas tryggare med vården men nu känns det inte alls bra…

Men trots den här soppan så är jag glad över att jag har Elias och Stitch, finns ingen bättre medicin än dessa två lyckopiller som får mig på så mycket bättre humör. Och som får mig att inse att jag ändå är lycklig, med eller utan barn!

17 kommentarer



18:07 | September 9, 2021

Igång med blodproverna


Vaknade efter 6 imorse, jag kom ihåg att inte ta mitt Levaxin och inte äta någon frukost eftersom man får inte ta sina mediciner samt vara fastande när man ska ta dessa prover.

Dom ska börja undersöka min sköldkörtel här också som i Sverige. När jag gjorde det sist här under tiden vi skulle börja med IVF hade jag väldigt bra värden och låg inom referens. Och då inte inom Sveriges referensspann som är helt åt skogen dåligt. Kan man inte så mycket om Sköldkörten vill jag verkligen rekommendera @vulverinekoos på Instagram. Jag har sett alla hennes webinar “Barnlängtan” och då pratar hon om sköldkörteln. Ett TSH ska ligga mellan 0,8-1,8 enligt henne men svenska vården tycker ändå att man kan ligga på 2,5 utan problem. Men det är problem!

Jag hade 1,5 innan vi började med IVF, mitt T4 och T3 låg också perfekt och det är superviktigt att man kollar dessa när man kollar sin sköldkörtel. Kan man kolla RT3 så är det ännu bättre. Men som sagt, kolla in hennes webinar och börja lära er och förstå er på era kroppar istället för att ta massa mediciner för att trycka bort symptom. Kroppen är smart, menscykeln är helt fantastisk och förstår du din menscykel så kommer du kunna få mer svar än ett blodprov!

När vi kom hem till Sverige stack mitt TSH iväg och det gjorde det pga jag var gravid, utan att jag visste det i början så jag fattade nada. Men sen när det kom fram så tog det lång tid innan både jag och vården började förstå ett samband mellan dom. När jag blir gravid flippar min sköldkörtel, den kan inte producera tillräckligt med T4 vilket gör att mitt TSH ökar kraftigt. Därför satte man in 100 mikrogram Levaxin som gjorde att jag fick normala värden. Men! Nu när jag inte är gravid vet vi inte om jag har problem med sköldkörteln eller om det bara sker om jag blir gravid. Så det är några av testerna som jag tog idag.

Så många sköldkörtelprover med autoimmuna sjukdomar samt upprepade missfallsprover så totalt 7 rör blev det en dag. 1,5 h väntetid och jag är glad att Elias insisterade att följa med. Även om han satt i bilen och väntade den tiden, då man inte får ta med sig någon, så betyder det så mycket att han är med så mycket han kan för att stötta.

Väntrummen här i är inte alls lika “trevliga” som i Sverige. Om man ens kan tycka att väntrum är trevliga…
7 rör fylldes. Sjuksköterskan var så mysig, hade också en dotter som heter Annica vilket är väldigt ovanligt i Kanada. Men hon hade tysk bakgrund så därav namnet. Kanada är fantastiskt på många sätt och vis men när det kommer till tex vården, tandläkare mm så är många lokaler väldigt omoderna och känns nästan lite ofräscht. I Sverige är det mer sterilt men det känns lite mer tryggt på något sätt. Även om dom rummen också är ångestladdade…

10 kommentarer



18:12 | September 8, 2021

Vi måste våga prata om detta!


Vanligtvis när man jobbar med sociala medier så är ju kommentarer något positivt. Man vill ju få många, man vill engagera folk och få konstruktiv kritik och feedback så man kan utvecklas i sina tankar och inom sitt jobb. Så fort jag skrivit om just barnlöshet, IVF och allt vad det innebär så regnar det in kommentarer och det har gjort väldigt ont inom mig. Det gör så ont att se att vi är så många som går eller har gått igenom samma sak.

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är inget man någonsin kommer att kunna beskriva, det är inget som någon kommer att förstå. Och under den här tiden har jag verkligen märkt av det så tydligt, folk fattar inte. Visst, det går inte att jämföra min situation med någon som kanske fått beslutet att dom fått cancer och man ska ju heller aldrig förminska sina egna känslor bara för att andra har det värre. Men det har verkligen funnits stunder där jag känt “du har fan ingen aning om vad smärta är”.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan men tänk lite såhär; du är arbetslös och ska söka jobb. Du har verkligen ansträngt dig och laddat upp i flera dagar, kanske till och med veckor på att få komma på en arbetsintervju. Du få komma, du ger ditt allt under den där intervjun. Allt känns så jäkla bra och när du kommer hem håller du alla tummar och tår för att få det där jobbet. Du kanske firar till och med lite i förskott. Du var allt dom sökte, som klippt och skuren för den där tjänsten. Du får samtalet att du var klockren, men denna gång fick någon annan den tjänsten.

Du blir ju såklart ledsen, det var ju verkligen ditt drömjobb. Men du biter ihop och redan nästa månad dyker ett nytt jobb upp. Du söker, får komma på en intervju och ger ditt allt så du är helt slut efter samtalet. Några dagar senare får du höra “du är perfekt för detta men tyvärr var det någon annan som fick tjänsten denna gång”.

Samma sak händer nästa månad och du kanske till och med får tjänsten. Men några veckor senare så får du sparken utan någon som helst anledning och du kommer aldrig få reda på svaret.

Tänk dig om detta hade hänt månad efter månad i flera år. Den stressen, pressen och ovissheten. Den längtan och samtidigt känslan över att känna sig så värdelös och oduglig. Tänk dig att du inte ens kan få ett jobb att plocka skräp på gatan för det är någon annan som denna gång hade turen att få det. Du bygger upp något så fantastiskt i ditt huvud, ser allt så tydligt framför dig och känner en sådan längtan du aldrig gjort innan. Det är lite så kanske en “vanlig” människa kan tänka? Nej… det är nog inte ens i närheten av det jag ibland kan känna.

Jag har haft ett missfall, två missed abortions, ett utomkvedshavandeskap och två misslyckade IVF-försök. Jag blir gravid, utan problem. Vi har prickat rätt varje gång men det slutar ändå med ett misslyckande. Vi har gjort massa olika tester, kollat gener mm på våra embryo, ägg och spermier och dom är i toppkvalitet och blir till och med A-klass embryos. Men det är min kropp som lägger av.

Min kropp har fått stått ut med så mycket förändringar genom den här tiden. Ni som fått barn vet ju hur mycket kroppen påverkas av en graviditet. Tänk er att få uppleva första trimestern fyra gånger om, operationer, mediciner, sprutor, medicinska aborter som är som en förlossning under 1,5 års tid- utan resultat…

Och nu vill jag ju inte att någon börjar skriva “har du testat det här”, “läs denna text” eller “det här fungerade för xx”. “Du borde prata med den här läkaren för hen hjälpte mig”, “Jag var i samma sits men nu sitter jag här med mitt barn, tappa inte hoppet”. Tro mig, vi har gjort allt i vår makt för att kunna få bilda familj, vi gör det fortfarande och är mitt uppe i en utredning men utan resultat. Sådant uppskattas i början och jag uppskattar verkligen omtanken, men tillslut blir det för mycket. Och just när man får höra “tänk inte så mycket på det, slappna bara av och gör annat så kommer det naturligt” det känns numera som ett hån.

Människor som inte varit i samma sits kommer aldrig att förstå. Det är jag medveten om och räknar inte med det heller. Jag har ju som sagt fått uppleva riktigt skeva situationer där folk i ens närhet blivit sur på mig för att jag inte kunnat vara glad för deras graviditeter eller andra stora händelser i deras liv. Där dom sagt “även fast man mår dåligt själv måste man vara glad för andra”. Jag önskar ibland att de orden hade varit den största rullen skitpapper för då hade jag tryckt tillbaka dom ner i halsen på dom.

Det handlar verkligen inte om att man inte är glad för andras skull, utan det handlar om att man är väldigt ledsen över sin egna. Och när man är det finns det inte så mycket energi till att dra på ett fejkat leende och gratta sönder personen. Inte ens ett Grattis-sms orkar man med.

Men hur ska andra människor som inte gått igenom detta någonsin förstå, i alla fall lite? Jo vi måste prata om det! 10-15% av alla par är ofrivilligt barnlösa, det är ändå ganska många. När jag började öppna upp mig och missfallen så kändes det lite som att en dörr öppnades. Samma sak med IVF. All fler berättade om sina resor och det är det vi behöver göra för att kunna göra folk medvetna. Hur ont det än gör. Men det gör ondare att göra denna resa själv än att få stöd under tiden av nära, kära och kanske till och med arbetskollegor. Det gör att dom också tar mer hänsyn till situationen och kanske inte slänger ur sig saker som “när är det dags för er att skaffa barn?” eller börja skryta om sitt barns utveckling i kafferummet eller på släktträffen. Du kanske också kan träffa din tjejkompis som har barn men att ni själva kan gå på promenad istället för att hon ska gå med barnvagnen när det är som värst?

Om ni har bra forum som ni vill tipsa om, skriv dom i kommentarsfältet. Det är båda fint och jävligt jobbigt vissa gånger att läsa solskenshistorier men om ni vill dela sådana som kanske kan hjälpa andra att få tillbaka sitt hopp så får ni mer än gärna göra det!

50 kommentarer




13:37 | September 7, 2021

Hej igen!


Mycket har hänt sedan sist jag skrev här. Ärligt talat pallar jag typ inte gå tillbaka för jag har har tillräckligt med saker i min skalle.

Först och främst- Hej! Och välkomna tillbaka kanske. Jag har länge känt att jag velat ta upp bloggen igen då jag under de senaste 1,5 åren har gått igenom ganska mycket saker som har varit ganska tufft. Vissa av er kanske följer mig på Instagram (@annica) och då vet ni ju såklart att jag pratar om ofrivillig barnlöshet.

1% av alla människor får upprepade missfall. 1/3 av dom hittar man ingen förklaring på. Vi är den tredjedelen av den procenten.

Jag har tidigare lidit av mycket panikångest, utbrändhet och varit jävligt deppig. Ni som följt med länge vet ju en hel del. Men vem fan har inte känt så när man bott i en hektisk stad och haft ett jobb där man kontant ska leverera, lyckas med sin karriär samtidigt som man ska lyckas med sitt förhållande. För mig blev det för mycket. Och allt eftersom skalades sociala medier, förutom Instagram, bort från mitt liv och jag började må bra igen. Jag bytte Stockholmspulsen mot Gävle och Calgary och det har varit en stor omställning och som sagt mycket har hänt senaste året och jag har börjat må ganska dåligt igen. Pga den här jävla barnresan.

Jag har börjat skriva dagbok men den är alltför privat för att kunna dela här. Och jag delar en del på Instagram och varje gång jag gör det får jag alltid meddelanden av personer i samma sits. Och jag är ju en person som don´t give a fuck längre. Jag skiter i vad folk tycker och tänker. Jag lindar inte in saker i bomull utan är bara så fucking less på fasader i alla dess slag. Den lilla ork som jag har kvar i denna kropp som är ärrad efter allt jag gått igenom senaste tiden, ska inte gå åt att hålla upp fasader för att tillfredsställa andra.

Det som har hjälpt mig mycket genom detta, det är andra personer berättelser. Som går eller gått igenom samma resa som jag gör just nu. Och sitter jag med en plattform som kan nyttjas på ett bra sätt, och är en person som numera skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker, då kan jag dela min resa och kanske också få andra att känna som jag gjort. Lite mindre ensam och lite mindre värdelös.

Allt jag gjort i livet hade verkligen en mening, tills efter att vi började försöka skaffa familj. När man går igenom sådan här skit, för det är det, så blir man så nergrottat i det och tänker inte på något annat än just på vad det är som kan vara fel. Jag har plöjt igenom sida efter sida på nätet, känner mig som en utbildad fertilitetsläkare och vissa gånger när jag varit hos läkaren har jag suttit med mer kunskap än hen. Just för att jag varit mer intresserad av att hitta mitt problem än de har varit att lära sig om kvinnokroppen. Vissa läkare i Sverige har ju för fasen inte ens koll på en jävla menscykel!?

Klockan är halv 6 på morgonen här. Jag har varit vaken sedan midnatt. Jävla jet lag. Men jag kände att det en bra tid för mig att sätta igång med den här bloggen igen men! Skillnaden denna gång kommer inte bli “poster samma tid varje dag” som stressar sönder mig ännu mer. Jag skriver när jag känner för det, och tycker någon att det är kul att följa- välkommen ombord!

42 kommentarer