Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

01:00 | February 1, 2022

Seed Cycling


Det känns som att de enda jag pratar om är min IVF-resa men den har blivit så stor del av mig och många val jag gör idag (inom det området) är på grund av den. Efter att ha tagit med än 100 sprutor in i min kropp av mediciner som påverkar kroppen otroligt så vill jag verkligen göra saker som får den att må bra. Och jag försöker att få den att må bra genom naturliga medel, som tex kosttillskott och kosten. Och jag har läst lite om Seed Cycling som ska hjälpa kroppen under en menscykel.

Kärnor, frön och nötter tex innehåller otroligt mycket bra saker för kroppen och kan även hjälpa din hormonbalans samt menscykel att bli mer regelbunden, boosta ditt progesteron och även hjälpa mot PMS. Jag själv har alltid haft en bra och regelbunden cykel men jag vet ju inte riktigt hur det kommer att vara nu när jag väl får min mens. Jag har ju inte fått tillbaka den än efter att jag fick ta sprutan mot utomkvedshavandeskapet. Men när den kommer så tänkte jag testa Seed Cycling. Och man använder sig av linfrön, pumpakärnor, solrosfrön och sesamfrön.

Såhär gör du:
– Ta 14 matskedar av linfrön och 14 matskedar pumpakärnor. Mixa dom så det blir lite som ett pulver. Anledningen till varför man mixar dom är för att kroppen lättare ska ta upp det plus att det är lite lättare än att sitta och tugga i sig allt. Häll sedan upp i en behållare med lock. Detta blir din Follikulärmix.
– Ta 14 msk solroskärnor och 14 msk sesamfrön och mixa ihop dom samt häll i en behållare med lock. Detta blir den Lutealmix.
– Detta förvarar du sedan i kylen där det är mörkt och svalt och för att se till att skydda de bra fetterna så bra som möjligt.
– Första dagen i den menscykel, det är den dagen du får din mens, då tar du två matskedar av Follikulärmixen. Du kan blanda i det i en smoothie eller kanske strö över din gröt på morgonen.
– När du får din ägglossning (för en regelbunden cykel så brukar det ske runt dag 14) börjar du ta av din Lutealmix istället. Jag personligen använder mig inte av något preventivmedel utan jag tar temp på morgonen och kollar även sekret för att säkerställa att jag fått ägglossning. Om man inte vet när man har ägglossning, har en längre cykel eller kanske en väldigt oregelbunden så  kan man ju använda sig av ägglossningstest. Men du börjar med din Lutealmix när du har bekräftat en ägglossning.
– När mensen kommer igen så går man tillbaka till sin Follikulärmix.

Innan man börjar med detta kan man ju läsa på lite om detta men det här är (vad jag förstått) ett bra sätt för att få en bättre hormonbalans och även boosta kroppens hormoner. Och i min situation så vill jag ju såklart göra allt som på något sätt boostar kroppen så att den ska må så bra som möjligt. Och som vi känner nu kommer vi inte att fortsätta med IVF utan jag och Elias vill få våra kroppar att må så bra som möjligt för att ha bättre odds i framtiden när vi känner oss redo igen.

Jag är verkligen ingen expert eller har stor erfarenhet av just detta så läs på och rådfråga läkare mm om du är osäker på om detta är något för dig. Plus att det är olika rekommendationer vart man än är (lyfter fram detta då vissa nämnde detta i kommentarsfältet). I Sverige är intaget 1-2 msk och här i Kanada/ USA är det 4-5 msk per dag. Så det är upp till var och en. Men superbra att ni delar med er info!

Om det är någon av er som testat detta så får ni gärna dela era erfarenheter i kommentarsfältet!

29 kommentarer



23:57 | January 29, 2022

Resultaten av att jag mår bra!

Jag lade ju upp ett recept för ett tag sedan “Peanut Butter Energy Balls” och jag gjorde sådana nu fast små “cups”. Samma recept bara det att jag hade smält choklad i botten i silikonformar, hade sedan jordnötsmixen på det och toppade igen med smält choklad, kokos och havssalt. Dom här är så goda att smaska på och jag ljuger om jag säger att jag inte äter någon varje dag! Perfekt att smaska på till mitt decaf på eftermiddagen.

Ni hittar receptet här!

Jag har ju nu äntligen fått rutin på träningen och trots att jag inte riktigt känner mig sådär stark som en oxe än så har jag fått otroligt bra resultat! Jag har mycket mer energi både mentalt och fysiskt och det var det som var målet med min träning. Men jag har också fått helt fantastiska resultat utseendemässigt också. Jag ser mina muskler mycket tydligare och jag tycker att det är så kul med dom resultaten!

Ni som följt mig länge vet ju att jag alltid har älskat att träna men vissa perioder har jag inte haft den bästa relationen till träning och då har det varit att jag haft mål att kunna se resultaten, inte största fokuset på att kanske känna dom. Men de senaste åren och nu mer än någonsin har det varit så viktigt för mig att må bra. De senaste två åren efter allt som jag fått gå igenom med missfall och IVF så har det blivit viktigare än någonsin. Och helt ärligt så kommer jag aldrig någonsin att komma över det, men jag känner att jag mer och mer lär mig att leva med det.

Och nu efter vi avslutade sista IVF-försöket och bestämde oss för att ta en paus så ändrade vi fokuset på oss själva. Och jag började göra saker igen som jag vet att jag mår bra av. Så träningen har jag som sagt fått rutin på. Jag har aldrig tyckt om att laga mat men har även fått in bra rutiner på det med. Jag äter stadiga måltider, frukost, lunch och middag. Såklart några Nut Cups däremellan men imorse när jag klev ur sängen, gick in i badrummet för att borsta mina tänder så stannade jag upp en sekund när jag såg mig själv i spegeln. Det jag såg var verkligen mig själv igen och jag såg en stark kropp. Musklerna som börjar synas och framför allt på magen som tidigare varit otroligt svullen och full med blåmärken och nålstick. Där helt plötsligt har jag börjat skymta magrutor, lite som en käftsmäll till IVFen. Det var lite av ett moment, och nästan som ett bevis på att “what doesn’t kill you makes you stronger” på något sätt. Kanske låter märkligt men jag kände mig verkligen stolt över mig själv att jag tagit mig ur det jobbiga, börjat göra något som får mig att må bra och ser resultaten i spegeln. Då är det svårt att inte känna “fy fan vad bra du är!”

1 kommentarer



22:02 | January 7, 2022

När delarna av fostret kommer ut


Tre dagar efter sprutan, har fortfarande ont i stjärten där läkaren sprutade in methotrexate. Känns som en rejäl sträckning typ, har försökt att få igång musklerna litegrann genom att röra på mig och stretcha litegrann men det hjälper liksom inte. Men i övrigt känns kroppen mycket bättre trots att jag har Corona.

Men idag hände det som hände mig i somras, det som gjorde att jag blev så traumatiserad från duschen i Gävle. Idag kom mest troligt det som skulle bli ett foster ut, när jag satte mig i duschen. Jag fick panik. Blundade stenhårt, skrek och försökte känna mig fram i duschen så jag kunde ställa mig en bit ifrån. Det tog tid innan jag vågade kolla på det och det gjorde ont i hela kroppen av obehag.

Detta hände även mig i somras. Då var jag i vecka 8, allt hade växt på som det skulle men hjärtat hade slutat att slå på det som skulle bli en bebis. Jag fick piller som jag skulle stoppa in vaginalt som skulle mjuka upp cervix och dagen efter när jag vaknade var det blod i hela sängen. Jag fick gå till duschen medan Elias tog rätt på det och när jag skulle sätta på vattnet så kände jag hur det blev tungt mellan benen och sedan hur något bara faller ur mig. Jag hör hur det landar på golvet och visste direkt vad det var och jag har nog aldrig någonsin haft sådan panik. Jag skrek för livet och Elias kom springandes in, omfamnade mig och sa “titta inte”.

Jag satte mig på toaletten medan han försökte att ta rätt på det som låg på golvet och jag såg hur jobbigt han tyckte att det var. Och på något sätt samlade jag mig, blev lugn och jag vet inte om jag var i chocktillstånd men kände efter ett tag att jag kunde göra det. Elias är mer känslig än vad jag är, han har svårt att plocka upp hundskit utan att få kväljningar. Och jag såg på honom att det blev för tufft så jag tog massa papper, kastade över “det”, fångade upp det och kunde kasta ner det i toaletten.

Det är en av det värsta stunderna i mitt liv och jag kommer nog alltid att vara ärrad efter det. Den känslan och sedan se det som skulle bli ens barn ligga på golvet i ett blodbad, det är svårt att få bort den bilden från näthinnan. Och idag när jag skulle sätta mig på golvet i duschen så händer samma sak. Dock är det inte alls lika stort och “format” men jag reagerade på samma sätt och ville bara springa därifrån samtidigt som jag var rädd att det var mer som skulle komma ut. Så jag tryckte mig själv mot väggen och höll hårt i duschstången och blundade allt vad jag hade tills jag kände det där lugnet igen.

Efter att jag samlat mig tog jag telefonen för en bild för att jag inte vågade kolla på det i verkligheten. Tog tag duschmunstycket, kisade med ögonen och spolade ner det i avloppet. Det tog ett tag innan allt kunde åka ner och jag kände mig spyfärdig efteråt. Elias ringde mig när han såg mina sms och det är tufft att gå igenom sådant här själv. Men han är fan den bästa på att stötta mig igenom detta trots att han just nu är i Carolina. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara för honom att föröka att prestera på topp samtidigt som man har en flickvän hemma som går igenom sådant här. Men på något konstig sätt så klarar man det. Man överlever, man bearbetar och man lever vidare.

53 kommentarer



00:17 | January 7, 2022

Ingen bebis 2022


Hela min kropp värker, så gör även min skalle och hals… hostig är jag också! Men det var värre igår.

I tisdags kl 13 fick jag åka in till Foothill Hospital Womens Health Care för att ta methotrexate. De på IVF- kliniken sa “då kommer du få en spruta…” men när jag kom in så visade det sig att jag skulle få tre sprutor in i rumpmuskeln. Ganska van vid dom nu faktiskt så jag var inte nervös över själva sticken utan mer hur det skulle kännas efteråt.

15 min efter att jag hade fått dom så fick jag åka hem, var ganska öm i rumpan och värre blev det mot kvällen. Jag började få huvudvärk, lite smått frossa, halsen började ömma och jag blev otroligt trött. Var ganska säker på att det var biverkningarna från sprutorna men samtidigt ville jag inte utesluta att det kunde vara Corona. Så dagen efter tog jag tempen och hade feber, bokade direkt ett mobilt PCR-test så vid 13-tiden kom en kvinna och testade mig och jag skulle få svar dagen efter. Jag låg hela dagen i sängen, tog Tylenol med några timmars mellanrum för att det inte skulle göra allt för ont. Jag hade svårt att gå och framför allt sitta på toaletten. Rumpmusklerna gjorde så ont och det var ju garanterat efter sprutorna eftersom jag fick dom på båda sidor. Tog mig ner för att koka en kycklingsoppa men sedan låg jag på soffan hela eftermiddagen till jag skulle lägga mig.

Imorse vaknade jag, kollade mejlen direkt och visst hade jag fått Corona. Och nu är det ju lite andra regler här så man behöver ju inte sitta i karantän mer än fem dagar om man inte har symtom. Hur är det i Sverige? Så vi får ju se hur det här går. Känns ju lite bättre idag, så pass bra att jag kunde städa bort julen. Jag var ju så fruktansvärt less på den men jag kunde inte låta bli att bli lite ledsen när jag plockade ner julstrumporna. När jag fick reda på att jag var gravid så satt jag och Elias i vardagsrummet och då tänkte jag “nästa år så är vi en till i familjen, då blir det ännu en julstrumpa vid spisen” men efter att jag pratat med IVF-läkaren idag som pratade om sprutorna jag tagit så sa han att det är superviktigt att jag inte blir gravid nu på tre månader. Och skulle inte mitt hcg gå ner efter dessa så behöver jag nog en omgång till av dessa sprutor. Så ja… ingen bebis detta år heller…

Jag försöker hela tiden tänka så positivt jag kan. Som att det är så bra att det finns sprutor som kan hjälpa kroppen att stöta ifrån sådant som inte är normalt. Att det var tur att det upptäcktes i tid så jag inte behövde operera bort min äggledare eller i värsta fall åka in akut för att den spruckit. Samtidigt är det svårt för när jag försöker tänka positivt så kommer alltid en negativ tanke och trycker ner det positiva. “Det är bra att det finns sprutor…” “Ja men hade kroppen fungerat normalt hade aldrig detta skett”… “Förhoppningsvis funkar sprutan…” “Ja men det innebär inte att jag kommer att bli gravid” alltså det är ett rent helvete med dessa hjärnspöken och det blir liksom inte lättare när man är där man är. Jag trivs jättebra här borta och har helt fantastiska vänner. Men samtidigt så har de flesta barn så det är svårt att undvika sådana situationer där dessa hjärnspöken attackerar mig.

Jag är bara så less på allt men försöker att se den här ofrivilliga pausen som ett tecken på att bara fokusera på sådant som får mig att må bra. Fokusera på mig, Elias, Stitch och även Penny som kommer om några dagar. Jag använder knappt min telefon mer än om jag ska publicera något. Svarar varken på samtal eller sms för att just nu orkar jag inte. Jag har ju aldrig varit någon som pratar i telefon mer än när det är något viktigt, vet inte om det är något norrländskt drag? Men just nu får det i alla fall mig att må bättre. Att vakna på morgonen och lämna sovrummet utan att ta med mig telefonen. Känns faktiskt lite som en befrielse!

Incheckad på sjukhuset. Fick vänta 30min på att mina sprutor skulle levereras. Låg såhär hela dagen med Stitch. Det enda jag fick i mig fram till eftermiddagen var dessa kakor. Sedan blev det kycklingsoppa. Ingen ny julstrumpa till nästa jul…

25 kommentarer




01:06 | January 4, 2022

Att vi inte kommer kunna få en stor familj har jag accepterat

Nej jag har inte fyllt mina läppar. Jag har tandställning som gör att läpparna ser större ut.

Nu är jag helt jäkla slut. Körde en timmas gympass imorse med Kendra och sedan några timmar senare körde vi padel med Amanda och Britt. Mina ben skakar och trots att jag ätit hur mycket som helt så känner jag hur kroppen skriker efter mer energi.

Igår var jag och tog ytterligare blodprov för att de ville konstatera mitt hcg och ja, det fortsätter att öka långsamt. Och när jag slutade med alla medicinerna började ju jag blöda och hade det gått bra och kroppen skött allt själv så hade det kanske bara varit i några dagar. Såklart olika för alla. Men jag jag blödigt konstant, precis som förra gången jag fick utomkvedshavandeskap. Men det var uppehåll dagen efter nyår och jag trodde att det hade slutat helt då. Men kroppen hamnade säkert i mer obalans efter nyårsfesten för att igår när jag stod i kö för att ta blodprov så kände jag bara hur jag började blöda. Hade ju såklart ingen binda med mig (man måste ha binda efter missfall och dylikt för att undvika infektion) och jag vågade liksom inte fråga läkarna om en. Så efter mitt blodprov fick jag gå in på toaletten för att försöka rädda situationen med papper men då såg jag att jag blödigt igenom mina byxor… Suck! Tur jag hade en lång jacka.

Fick samtalet idag efter efter gymmet av läkaren, så imorgon ska jag in på sjukhuset för den där sprutan. Kroppen klarar inte av att “ta itu med det själv” och så vet man ju fortfarande inte vart det ligger efter mitt hcg ligger under 1500, då kan man ju inte se något via ultraljud. Och det känns såklart väldigt tråkigt eftersom nu blir det ytterligare tid för kroppen att återhämta sig.

Det känns verkligen som att tiden rinner iväg när man går igenom sådant här. Och trots att jag bara är 31 så är det svårt att inte känna någon stress. För när vi bestämde oss för att försöka så var jag 29 och nu sitter vi här två år senare utan resultat. Eller i alla fall utan några bra resultat, det har ju hänt en hel del fast bara skitsaker såklart. Och man vet ju aldrig, det kanske dröjer två år till eller kanske till och med fler innan man sitter där med ett barn.

Innan jag träffade Elias så var barn inget som jag längtade efter, men när jag träffade honom så kändes det så självklart. När vi började prata om det så kände jag bara att jag så gärna skulle vilja ha en stor familj med honom. Eller stor och stor, men tre fyra barn hade jag lätt velat ha, men efter allt detta så skulle jag känna mig så lycklig om vi i alla fall hade möjligheten att få ett. Och visst, att skaffa fyra ungar från att man är 31 det är ingen omöjlighet för vissa. Men i vårat fall så känns det ganska så omöjligt och jag har nog accepterat den situationen.

Men vädret är bättre, om vi ska prata om något helt annat. Vi har ju haft -20°c och kallare senaste dagarna om inte veckorna men igår var det första dagen som det var plusgrader. Och det var så skönt att få komma ut med Stitch. Jag har ju haft så dåligt samvete av att inte kunna gå ut med henne för är det under -10°C så fryser hon, även om jag tar på henne hennes overall och skor. Så vi var i hundparken som är hennes absoluta favoritställe på hela jorden och lekte och det gjorde mig på så mycket bättre humör.

Och om 10 dagar kommer Penny, vår lilla Boston Terriervalp. Det ska bli så kul att kunna utöka vår familj på det sättet och jag tror Stitch kommer att älska att ha ett syskon. Jag har ju en dröm när vi flyttar hem till Sverige att vara omplaceringshem för hundar. Det blir ju lite svårt när vi bor såhär eftersom vi flyger fram och tillbaka mellan Kanada och Sverige och Elias inte alltid är hemma. Så när Elias är klar med hockeyn och vi flyttar hem till Sverige på heltid då ska jag uppfylla den drömmen!

 

24 kommentarer