Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

18:12 | September 8, 2021

Vi måste våga prata om detta!


Vanligtvis när man jobbar med sociala medier så är ju kommentarer något positivt. Man vill ju få många, man vill engagera folk och få konstruktiv kritik och feedback så man kan utvecklas i sina tankar och inom sitt jobb. Så fort jag skrivit om just barnlöshet, IVF och allt vad det innebär så regnar det in kommentarer och det har gjort väldigt ont inom mig. Det gör så ont att se att vi är så många som går eller har gått igenom samma sak.

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är inget man någonsin kommer att kunna beskriva, det är inget som någon kommer att förstå. Och under den här tiden har jag verkligen märkt av det så tydligt, folk fattar inte. Visst, det går inte att jämföra min situation med någon som kanske fått beslutet att dom fått cancer och man ska ju heller aldrig förminska sina egna känslor bara för att andra har det värre. Men det har verkligen funnits stunder där jag känt “du har fan ingen aning om vad smärta är”.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan men tänk lite såhär; du är arbetslös och ska söka jobb. Du har verkligen ansträngt dig och laddat upp i flera dagar, kanske till och med veckor på att få komma på en arbetsintervju. Du få komma, du ger ditt allt under den där intervjun. Allt känns så jäkla bra och när du kommer hem håller du alla tummar och tår för att få det där jobbet. Du kanske firar till och med lite i förskott. Du var allt dom sökte, som klippt och skuren för den där tjänsten. Du får samtalet att du var klockren, men denna gång fick någon annan den tjänsten.

Du blir ju såklart ledsen, det var ju verkligen ditt drömjobb. Men du biter ihop och redan nästa månad dyker ett nytt jobb upp. Du söker, får komma på en intervju och ger ditt allt så du är helt slut efter samtalet. Några dagar senare får du höra “du är perfekt för detta men tyvärr var det någon annan som fick tjänsten denna gång”.

Samma sak händer nästa månad och du kanske till och med får tjänsten. Men några veckor senare så får du sparken utan någon som helst anledning och du kommer aldrig få reda på svaret.

Tänk dig om detta hade hänt månad efter månad i flera år. Den stressen, pressen och ovissheten. Den längtan och samtidigt känslan över att känna sig så värdelös och oduglig. Tänk dig att du inte ens kan få ett jobb att plocka skräp på gatan för det är någon annan som denna gång hade turen att få det. Du bygger upp något så fantastiskt i ditt huvud, ser allt så tydligt framför dig och känner en sådan längtan du aldrig gjort innan. Det är lite så kanske en “vanlig” människa kan tänka? Nej… det är nog inte ens i närheten av det jag ibland kan känna.

Jag har haft ett missfall, två missed abortions, ett utomkvedshavandeskap och två misslyckade IVF-försök. Jag blir gravid, utan problem. Vi har prickat rätt varje gång men det slutar ändå med ett misslyckande. Vi har gjort massa olika tester, kollat gener mm på våra embryo, ägg och spermier och dom är i toppkvalitet och blir till och med A-klass embryos. Men det är min kropp som lägger av.

Min kropp har fått stått ut med så mycket förändringar genom den här tiden. Ni som fått barn vet ju hur mycket kroppen påverkas av en graviditet. Tänk er att få uppleva första trimestern fyra gånger om, operationer, mediciner, sprutor, medicinska aborter som är som en förlossning under 1,5 års tid- utan resultat…

Och nu vill jag ju inte att någon börjar skriva “har du testat det här”, “läs denna text” eller “det här fungerade för xx”. “Du borde prata med den här läkaren för hen hjälpte mig”, “Jag var i samma sits men nu sitter jag här med mitt barn, tappa inte hoppet”. Tro mig, vi har gjort allt i vår makt för att kunna få bilda familj, vi gör det fortfarande och är mitt uppe i en utredning men utan resultat. Sådant uppskattas i början och jag uppskattar verkligen omtanken, men tillslut blir det för mycket. Och just när man får höra “tänk inte så mycket på det, slappna bara av och gör annat så kommer det naturligt” det känns numera som ett hån.

Människor som inte varit i samma sits kommer aldrig att förstå. Det är jag medveten om och räknar inte med det heller. Jag har ju som sagt fått uppleva riktigt skeva situationer där folk i ens närhet blivit sur på mig för att jag inte kunnat vara glad för deras graviditeter eller andra stora händelser i deras liv. Där dom sagt “även fast man mår dåligt själv måste man vara glad för andra”. Jag önskar ibland att de orden hade varit den största rullen skitpapper för då hade jag tryckt tillbaka dom ner i halsen på dom.

Det handlar verkligen inte om att man inte är glad för andras skull, utan det handlar om att man är väldigt ledsen över sin egna. Och när man är det finns det inte så mycket energi till att dra på ett fejkat leende och gratta sönder personen. Inte ens ett Grattis-sms orkar man med.

Men hur ska andra människor som inte gått igenom detta någonsin förstå, i alla fall lite? Jo vi måste prata om det! 10-15% av alla par är ofrivilligt barnlösa, det är ändå ganska många. När jag började öppna upp mig och missfallen så kändes det lite som att en dörr öppnades. Samma sak med IVF. All fler berättade om sina resor och det är det vi behöver göra för att kunna göra folk medvetna. Hur ont det än gör. Men det gör ondare att göra denna resa själv än att få stöd under tiden av nära, kära och kanske till och med arbetskollegor. Det gör att dom också tar mer hänsyn till situationen och kanske inte slänger ur sig saker som “när är det dags för er att skaffa barn?” eller börja skryta om sitt barns utveckling i kafferummet eller på släktträffen. Du kanske också kan träffa din tjejkompis som har barn men att ni själva kan gå på promenad istället för att hon ska gå med barnvagnen när det är som värst?

Om ni har bra forum som ni vill tipsa om, skriv dom i kommentarsfältet. Det är båda fint och jävligt jobbigt vissa gånger att läsa solskenshistorier men om ni vill dela sådana som kanske kan hjälpa andra att få tillbaka sitt hopp så får ni mer än gärna göra det!

50 kommentarer



13:37 | September 7, 2021

Hej igen!


Mycket har hänt sedan sist jag skrev här. Ärligt talat pallar jag typ inte gå tillbaka för jag har har tillräckligt med saker i min skalle.

Först och främst- Hej! Och välkomna tillbaka kanske. Jag har länge känt att jag velat ta upp bloggen igen då jag under de senaste 1,5 åren har gått igenom ganska mycket saker som har varit ganska tufft. Vissa av er kanske följer mig på Instagram (@annica) och då vet ni ju såklart att jag pratar om ofrivillig barnlöshet.

1% av alla människor får upprepade missfall. 1/3 av dom hittar man ingen förklaring på. Vi är den tredjedelen av den procenten.

Jag har tidigare lidit av mycket panikångest, utbrändhet och varit jävligt deppig. Ni som följt med länge vet ju en hel del. Men vem fan har inte känt så när man bott i en hektisk stad och haft ett jobb där man kontant ska leverera, lyckas med sin karriär samtidigt som man ska lyckas med sitt förhållande. För mig blev det för mycket. Och allt eftersom skalades sociala medier, förutom Instagram, bort från mitt liv och jag började må bra igen. Jag bytte Stockholmspulsen mot Gävle och Calgary och det har varit en stor omställning och som sagt mycket har hänt senaste året och jag har börjat må ganska dåligt igen. Pga den här jävla barnresan.

Jag har börjat skriva dagbok men den är alltför privat för att kunna dela här. Och jag delar en del på Instagram och varje gång jag gör det får jag alltid meddelanden av personer i samma sits. Och jag är ju en person som don´t give a fuck längre. Jag skiter i vad folk tycker och tänker. Jag lindar inte in saker i bomull utan är bara så fucking less på fasader i alla dess slag. Den lilla ork som jag har kvar i denna kropp som är ärrad efter allt jag gått igenom senaste tiden, ska inte gå åt att hålla upp fasader för att tillfredsställa andra.

Det som har hjälpt mig mycket genom detta, det är andra personer berättelser. Som går eller gått igenom samma resa som jag gör just nu. Och sitter jag med en plattform som kan nyttjas på ett bra sätt, och är en person som numera skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker, då kan jag dela min resa och kanske också få andra att känna som jag gjort. Lite mindre ensam och lite mindre värdelös.

Allt jag gjort i livet hade verkligen en mening, tills efter att vi började försöka skaffa familj. När man går igenom sådan här skit, för det är det, så blir man så nergrottat i det och tänker inte på något annat än just på vad det är som kan vara fel. Jag har plöjt igenom sida efter sida på nätet, känner mig som en utbildad fertilitetsläkare och vissa gånger när jag varit hos läkaren har jag suttit med mer kunskap än hen. Just för att jag varit mer intresserad av att hitta mitt problem än de har varit att lära sig om kvinnokroppen. Vissa läkare i Sverige har ju för fasen inte ens koll på en jävla menscykel!?

Klockan är halv 6 på morgonen här. Jag har varit vaken sedan midnatt. Jävla jet lag. Men jag kände att det en bra tid för mig att sätta igång med den här bloggen igen men! Skillnaden denna gång kommer inte bli “poster samma tid varje dag” som stressar sönder mig ännu mer. Jag skriver när jag känner för det, och tycker någon att det är kul att följa- välkommen ombord!

42 kommentarer