Det förekommer cookies på annicaenglund.se. Genom att fortsätta läsa på annicaenglund.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

19:20 | December 23, 2018

Julafton är precis som alla andra dagar


Asfalten är utbytt mot pudersnö, Yeezys mot skoterstövlar, gatubelysning mot pannlampor. Det eldas i spisen, skinkan är griljerad, granen är klädd, julmusiken är på i bakgrunden och jag ligger i soffan och bara myser. Det är ju såhär det ska vara, no stress what so ever!
Julen är väldigt ångestladdad för många och det kan jag förstå då alla har sådan press på sig. Föräldrar som kanske inte har råd att ge barnen de klappar de önskar sig. Massa mat som ska inhandlas eller tillagas. Man åker land och rike för att hälsa på alla. Barn som känner sig otrygga då föräldrarna dricker alkohol eller föräldrar som har delad vårdnad och det är det året då dom inte får ha barnen. Man ska ha en tomte, hela tjocka släkten ska samlas och man är den enda som inte har några barn eller partner…
Det är mycket som är ångestladdat och jag själv försöker tänka att julafton är en dag precis som alla andra bara det att den har ett “speciellt namn”. Den dagen fungerar som alla andra dagarna på året och den har exakt lika många timmar. Och bara för att man väljer att inte umgås med familjen utan hellre hänger med sina vänner så vad fasen gör det? Bara för att det är jul behöver du inte sätta dig i situationer som får dig att må dåligt så jag tror man bara måste försöka att se lite lätt på den här dagen. Förstår ni lite hur jag tänker?
Jag har vänner som är ensamstående förälder och julafton är ångestladdat för dom när det inte är “deras år”. Jag kan ju inte sätta mig in i den situationen då jag själv inte har barn men det jag har försökt förmedla till dom är att alla dagar på året är viktiga och allt blir vad man gör det till. Har man inte sitt/ sina barn på jul så kanske man kan fira dagen innan/ efter och göra det bästa man kan för att ha det så mysigt med sina barn. Och på självaste julafton får man umgås med andra personer som är betydelsefulla för en.
Jag hade önskat att julafton inte var en dag med så mycket press. Jag hade också önskat att föräldrar kunde tänka till och inte dricka på julafton. Det finns 365 dagar på året du kan unna dig en nubbe, gör det inte på julafton om du har barn. Det finns bara fördelar att fira julen utan alkohol!
Alla ni som känner att morgondagen kommer att bli jobbig, kom ihåg att den dagen är precis som alla andra dagar på året. Gör vad fasen du vill! Vill du ligga i soffan och kolla serier- gör det. Pallar du inte laga mat- beställ pizza. Vill du inte åka och hälsa på släktingarna- ta det en annan dag. Så med andra ord, skit i att det är julafton imorgon. Se det som en helt vanlig dag där du gör lite som du känner för. Jag själv kommer mest slappa hela dagen, ligga på soffan i mjukisar och varva mat med godis, spela lite sällskapsspel om jag pallar. Prata med mina vänner på FaceTime, that’s it! En dag som alla andra! 😉

12 kommentarer



12:49 | December 23, 2018

Mot Östersund

Hej på er!
Vi lyfter alldeles strax mot Östersund och den här tiden på Bromma flygplats sög musten ur mig. Allt har ju gått supersmidigt, taxiresan, incheckningen, säkerhetskontroll mm men det är så mycket folk son reser över jul. Hela flygplatsen var smockad, alla är stressade, barn som gråter, väskor som rullas in i en. Det är det här som är nackdelen med jul, all jävla stress.
Det ska bli skönt att komma bort trots att det bara är för några dagar. Jag kommer vara hemma hos pappa till jag åker hem. När man flyttat från staden man växte upp i så blir det också en stress i sig att komma hem då ens vänner och släkt vill att man hälsar på. Så istället för att åka upp för att mysa och slappna av blir det att man flänger runt och ska vara alla till lags. Inte i år. Det här året ska jag bara vara i huset, på gården eller i skogen och se dessa dagar som en liten återhämtning.
Den här helgen har vart ganska jobbig för mig. Det har inte hänt något speciellt och det är det som gör det så jobbigt. Ångesten har vart så påtaglig och jag har typ börjat känna mig jobbig och till besvär för mina vänner för jag går runt som ett frågetecken och mår dåligt utan att kunna sätta fingret på det. Men mina vänner är så jävla bra och ger mig så otroligt mycket stöd och jag är evigt tacksam för dom. Men då det blivit allt mer på sista tiden så ringde jag min terapeut och sa att jag behövde gå oftare. Så nästa vecka när jag kommer hem ska jag till min terapeut och jag verkligen längtar efter det besöket för det var ett tag sedan sist.
Jag nämnde även i fredags att jag skulle ta helgen till att tänka över lite saker och jag har gjort det. Sugit på karamellen och mer eller mindre tagit beslutet att ta januari off. Jag gör klart det jag behöver göra nu i december och sedan tar jag en månad ledigt.
Det har vart en skrämmande tanke då detta är mitt jobb. Tankar som “kommer jag ha några läsare och följare kvar” har snurrat runt men jag har insett att det spelar ingen roll hur många som följer mig så länge jag inte mår bra. Jag kommer inte kunna leverera bra content om jag mår skit och eftersom jag gjort det här non stop i 6,5 år så behöver jag nu ta ett steg tillbaka för att typ rehaba.
Jag har inte tänkt över hur eller vad jag ska göra utan jag tänkte ta allt detta med min terapeut nästa vecka för att det ska bli så bra som möjligt. Men jag kommer mest troligt inte försvinna för gott, jag behöver bara vila that’s all.
Men innan jag gör det ska vi avsluta 2018 så bra som möjligt. Det kommer en årsresume och den ser jag verkligen fram emot! Det ska bli kul att se vad jag gjort detta år för jag vet att det är mycket men det är en hel del som jag glömt bort, det är det som är så fantastiskt med bloggen. Att kunna bläddra tillbaka i denna offentliga dagbok och se vilka resor man vart med om, fysiska som personliga. ❤️

7 kommentarer



20:42 | December 21, 2018

Ångestkväll


Idag när jag kom hem så mådde jag bra, allt flöt på med att packa upp och jobb men sedan när jag hoppade in i duschen så fick jag en släng ångest. Ringde Ellen och Xenia och pratade ut, Rosanna ringde även och det var så skönt att få prata lite men jag var ändå rätt så nere.
Åkte iväg till New Clinic då jag hade botoxtid inbokat och jag ville verkligen få det gjort innan jul och nyår. Men i bilen var jag gråtfärdig och var lite nojig för att sedan gå in till brudarna där men så fort dörren öppnades blev allt bättre. Jag fick en kopp kaffe, lite godis, mina nålstick och sedan mådde jag typ bra. Jag behövde nog bara träffa härliga människor med skönt energi runt sig. Så när jag hoppade in i bilen var det som att jag inte mått dåligt.
Xenia kom sedan hem till mig, vi har nu dukat upp lite gotta för att kolla på film ikväll och bara ta det lugnt.
Sedan är det något jag funderat på som jag behöver göra. Eller det var nog Xenia och Ellen som fick mig att inse att jag kanske behöver göra det här och jag tänkte ta helgen på mig att fundera ut hur och om det fungerar. Så ha en mysig fredagskväll så hörs vi på söndag igen. ❤️

2 kommentarer



11:25 | December 21, 2018

Jag har hoppat ett av världens högsta bungyjump


Jag har kommit hem, vi landade 7:30 imorse och jag är så slut. Igår hade jag verkligen inte energi eller orken till att blogga för att min kropp var så slut efter all adrenalin då jag gjorde det galnaste någonsin i mitt liv.
När vi åkte till Macau så var det i jobbsyfte och självklart kommer ni att få höra mer om det stället. Men när jag googlade och såg att ett av världens högsta bungyjumps fanns där så kände jag bara att nu är det dags för mig att göra det. Jag har så länge velat hoppa men har inte vart på något ställe där det funnits något riktigt högt och när det stod “Guiness rekordhållare” så var det självklart att det var här jag skulle hoppa. Så jag bokade in mig kl 11 på torsdags morgonen, vaknade med lite pirr i magen men var så jäkla taggad. Jag och Daniel åt frukost och sedan hoppade vi in i taxin till Macau Tower, han fick följa med som mentalt stöd men kan nog inte ge han titeln som den bästa. Han peppade mig väldigt mycket men sedan när vi skulle in i hissen som skulle ta oss upp till toppen så bangade han haha. Han stannade hellre nere på marken så jag gav han mina föräldrars nummer om något skulle hända sedan sa vi “vi ses snart” och jag åkte upp.
Jag var inte nervös på ett dåligt sett utan jag var mer pirrig och taggad på att göra det här. Jag kände lite såhär att jag har gått igenom så mycket, har vart rädd pga andra tex att bli sårad, haft extremt kontrollbehov och det här tiden som jag har levt själv har jag vuxit så fruktansvärt mycket som människa. Jag behövde sätta mig i en situation där jag hade noll kontroll, där jag behövde bli rädd på mina egna villkor och där jag själv tar beslutet att bara hoppa ut i det okända. Nu låter det väldigt djupt men jag kände att det här var något jag behövde göra. Och i somras hoppade jag fallskärm och jag var inte alls rädd, jag kände mig trygg eftersom det enda jag behövde göra var att hasa mig ut från bänken i ett plan och låta en rutinerad person se till så vi skulle komma ner, det var stor skillnad just för att i Macau behövde jag vara den personen som tog klivet ut över kanten.
Jag var pirrig när dom kopplade på mig alla säkringar men tvekade aldrig, jag skulle göra det och jag tänkte hela tiden att “ja det här är läskigt men det är ingen fara, det är bara att acceptera den känslan och försöka omvandla den till något jag njuter av”. Så när jag stod där på kanten och dom räknade ner “5, 4, 3, 2, 1, luta dig framåt” så kändes det som att min kropp stretade emot och blev stel. Det kändes som att jag stod där hur många sekunder som helst och fattade liksom inte varför jag inte lutade mig framåt. Jag började föreställa mig hur känslan i kroppen skulle vara och det var liksom tusen tankar i mitt huvud som flög förbi men inget om att jag typ skulle dö eller så. Men när jag kollat på filmen såhär i efterhand så gick allt så fort men väl där så var en sekund en evighet.
I samma stund som jag kände att jag föll fick jag adrenalinpåslag och blev fylld med massa glädje, jag hade den känslan genom hela hoppet och skrattade så mycket. Jag kände mig typ oövervinnelig, så stark och så jäkla bra. Det här är en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv och skulle inte tveka om att göra om det. När jag satt i taxin på väg tillbaka till hotellet började jag tänka på vad jag behövde göra nu för att söka fler adrenalinkickar. 😀
Jag fick höra efteråt att många aldrig någonsin trodde att jag skulle göra en sådan här sak men många har väldigt fel bild av mig. Bara för att jag gillar skönhet, fixar håret och naglarna så betyder det inte att jag är en fegis. Jag älskar sådana här typer av saker och skulle aldrig någonsin banga ett äventyr. Jag har kört cross i bergen i Österrike trots att den var alldeles för stor för mig och jag aldrig testat innan. Flög över styret några gånger men hoppade upp ändå. Vandrade i bergen en heldag där vi fick fira ner oss i sele eller hoppa från klipporna. Jag har klättrat upp för bergsväggar, kört bilar med sjuka hästkrafter, fallskärm, surfat på olika ställen trots extrem åska och blixtrar, promenerat genom djungeln i Australien… jag älskar äventyr och att utsätta mig själv för saker som får min puls att gå upp. Det är det som ger mig kickar i livet.
Det som jag nu har på min bucketlist som också garanterat kommer att ge mig adrenalinpåslag det är att hoppa ner i en bur bland vithajar i Sydafrika. Det hade vart så jäkla häftigt! Eller typ testa världens högsta rope swing, hur sjukt hade inte det vart!? Jag kommer definitivt hoppa bungyjump fler gånger, men såklart bara där det är säkert. Det finns ju vissa tivolin som åker runt, packar upp sina saker och sedan ner och det känns inte alls lika säkert som ett ställe som verkligen är för just bungyjump.
Jag sa det till Daniel på väg tillbaka att det här är något man behöver göra om man blivit nydumpad, sårad eller något sådant för man får verkligen en känslan efteråt att man är oövervinnerlig. Man känner sig så stark, så bra och att man klarar allt. Det var en sjukt rolig och häftig upplevelse och jag är så glad att jag fick avsluta mitt 2018 på det här sättet! 😀
Ni kan se ett klipp från när jag hoppade på min Instagram @annica- Klick!, så in och kika!

21 kommentarer




15:05 | December 19, 2018

Kinesiskt tempel och portugisisk mat


Jag och Daniel ligger på våra rum halvsover och försöker att jobba samtidigt, nu kan jag säga att jetlagen är jobbig. Jag har vart helt mosig i skallen hela dagen och till och med Daniel börjar komma lite ur balans, men det är också för att vi har så smockat schema med alla saker vi ska hinna med under dagarna. Men jag är så glad för att vi har det så för vi får verkligen se mycket av Macau på så få dagar. Som jag sa igår, det känns som vi vart här i en vecka med tanke på allt vi hunnit med.
Idag fick jag äntligen se det som jag hade sett så mycket fram emot, ett riktigt kinesiskt tempel. Innan vi åkte hade jag en bild i skallen, garanterat från filmer, ett stort rött tempel, runda lampor med tassels, rökelser, drakmönster mm. Det var exakt såhär jag hade föreställt mig att det skulle vara så jag blev så glad när vi hoppade ur vår bil och skulle få knata in.
Vi gick runt och det var så tyst och fridfullt. Måste även nämna att vädret är helt magiskt här, tänka sig att jag hann få lite sol dagarna innan julafton så när jag var innanför staketet till templet så var det lite som att tiden stod stilla. Jag gick en stund för mig själv, helt tyst och tänkte liksom ingenting det kändes som att meditera genom att bara vara där. Det är helt gratis att besöka det här stället och är man i Macau så bör man göra det. 🙂

Alldeles bredvid fanns en staty av gudinnan A-Ma, hon är den som skyddar människorna som är ute till havs för att fånga fisk. Jag tycker det är så fint med statyetter. Typ Rodina Mat, Emperors Yan och Huang, Frihetsgudinnan, Cristo Rei ja men alla de här stora kända. De som vi har i Stockholm är så himla mesiga, hade det inte vart fett coolt om vi kunde placera en gigantisk staty någonstans? Typ högt upp i Slussen så man ser den enda från Kungsan. 😀
Efter det åkte vi till Antonios för att äta en riktigt god lunch, det var en portugisiskt restaurang med några Michelinstjärnor bakom sig. Dom serverade typiska rätter från Portugal och jag kan säga såhär, jag äter ju inte alls mycket kött numera men detta var magi. Det smälte i munnen och det var så mycket smaker, så saftigt och gott att det var första gången på så länge jag saknat att äta kött.
Anledningen till varför jag mer eller mindre slutat med det är just för att jag har lessnat på det. Jag är en mer fiskmänniska, alltid när jag går ut och käkar väljer jag fisk eller vegetariskt. Jag har ju liksom vuxit upp med vilt kött och det är ju helt annorlunda om man jämför med det som man köper i affären. Och sedan är det ju såklart bra att vi också minskar på intaget av det med tanke på hur dagsläget ser ut med miljön, skötsel av djuren mm.
Men ja, jag var tvungen att smaka och det gick inte att motstå att ta fler tuggor av det. Det slank liksom bara ner och jag var så mätt att jag inte orkade någon efterrätt, hur ofta händer det? Jag som annars alltid har plats för efterrätt kunde inte få ner något men jag var mer än nöjd. Innan vi skulle gå kom Antonia (ägaren) och satte sig med oss en stund, han berättade om sin historia och jag älskar att få höra om sådant. Han var en man på närmare 80 år, väldigt varm och framför allt rolig. Han berättade bland annat om sina åtta äktenskap varav hälften av dom var lagliga haha. Jag och Daniel skrattade så mycket att vi glömde bort tiden och vips närmade den sig 16 och vi var tvungna att ta oss tillbaka till hotellet.
Men gillar man kött ska man verkligen besöka det här stället för det var magi. Och vill man endast sitta och prata med någon så är jag övertygad om att Antonio mer än gärna ställer upp! 😀

1 kommentarer