Mobbningen ledde till ångest, jag dög inte…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Som så många andra har jag börjat titta på SKAM, endast för att jag fått höra att Marcelo och William påminner om varandra. Jag personligen tycker inte det, det är väl kanske håret när Marro hade det kortare men nej inte annars.

Jag kollade igenom första och andra säsongen på mindre än ett dygn, bra jobbat Annica, och gud vad jag får flashbacks till skoltiden när jag ser detta. Dock var inte min skoltid exakt likadan men mycket hände mig eller mina vänner. Föreningar, fester, fylla, kärlek, våldtäkt, könssjukdomar, mobbning etc. Jag tycker att den här serien är bra för dagens ungdomar, speciellt Nooras karaktär som är grym. Står upp för sig själv och sina vänner, tackar nej till alkohol, förespråkar bra saker och säger ifrån. Jag önskar att jag själv var lite så när jag var yngre.

Jag hade det ganska tufft i skolan när jag var liten. Jag blev slagen av en kille som gick i klassen över mig, han stod och väntade på skolgården när jag kom på morgnarna och jag gick fram till honom direkt för att få ”dagens första slag” avklarad. Sedan på lunchrasterna låste jag in mig på skoltoaletten, gömde jag mig i skogen eller höll mig nära ingången så jag kunde springa in när han kom. Hade jag haft ett barn som blev mobbat hade jag nog inte kunnat hantera det som en vuxen människa, jag hade nog gett mig på mobbaren fast jag vet att det är fel. Jag hade nog inte kunnat kontrollera mina känslor för jag kokar bara av tanken att många blir mobbade idag och få stå ut med samma sak som jag och även värre.

Detta gick över när vi flyttade men då blev jag en elakare tjej istället och började mobba. Jag kunde säga dumma saker till de andra tjejerna i klassen och frysa ut dom och det är väldigt vanligt att de som blivit mobbade övergår till att bli mobbare, kanske för att på något sätt ge igen fast på fel människor.

Tyvärr är det inte ovanligt med mobbning bland äldre också trots att man så gärna vill tro att vuxna borde vara smartare än så. När jag började jobba på en arbetsplats så var jag även med om det. En arbetskamrat kommenterade min hårfärg och sa att den var ful, jag bet ihop och sa ifrån direkt men när jag slutat jobbet så gick jag gråtandes hem. Jag har haft lätt för mig att stänga inne känslor för stunden men tillslut så kommer dom tillbaka som en våg, eller snarare en tsunami och det är då jag får ångest.

I ett tidigare förhållande fick jag också höra ett och annat, gjorde jag inte det som önskades skulle han gå till någon annan. Det slutade ofta med att jag kände att allt var mitt fel och att jag inte dög som jag var. Detta är något som jag förträngt, eller jag har liksom inte bearbetat det utan jag har paketerat det och lagt i ett fack djupt inom mig och när jag minst anar det så plockas det fram igen som ett jäkla virus och då har det vart svårt för mig att hantera det.

Så här har jag tydligen alltid fungerat utan att jag vetat om det, när jag mått kasst har jag skjutit känslorna åt sidan men sedan har allt kommit tillbaka på en och samma gång. Det här är något som jag aldrig skulle komma underfund med om jag inte gick till terapeut. Hen jag går till har bara på dessa få gånger hjälpt mig så otroligt mycket och jag är så tacksam över att jag tog mig modet att gå för nu börjar jag lära mig hur jag ska hantera allt. Mobbningen i skolan, på arbetsplatsen, i tidigare förhållande. Jag flyttade hemifrån tidigt, skaffade jobb samtidigt som jag gick i skolan och satsade på fotbollen, mina föräldrars skilsmässa, syskon som sa upp kontakten pga val jag tog för att lämna mitt ”gamla liv” i Östersund. Well…

Det som gjort att jag idag lever med ångest är att jag på något sätt alltid känt att jag inte duger. Jag har aldrig bearbetat jobbiga saker utan knuffat dom åt sidan men senare i livet fått en käftsmäll tillbaka. Jag vet att det finns människor som har det värre, människor som kämpar för att överleva och människor som dör för att de inte ens får vatten som för mig är en självklarhet. Men på något sätt vill jag bara förmedla att… det är så viktigt att säga ifrån när något inte känns rätt. Blir du utsatt- våga prata om det och sätt ner foten. För gör du som jag och många andra och försöker att stå ut med jävliga saker så kommer det tillslut tillbaka tusen gånger värre.

Kan vi lova varandra och oss själva det, att inte låta någon annan sätta sig på oss. Inte utnyttja, förminska eller på något sätt få oss att må dåligt!? Våga stå upp för dig själv och din omgivning och våga prata ut om saker som inte får dig att må bra, för det är inte mänskligt att klara av allt själv. ♥

17 reaktioner på “Mobbningen ledde till ångest, jag dög inte…”

  • Anna skriver:

    Hej Annica,

    Du är fantastisk, du är en underbar och jordnära tjej som inspirerar och motiverar människor till välmående och till ett starkare jag. Du är en sann förebild för dagens ungdomar och unga vuxna, du visar att allt är möjligt med en vilja av stål.

    Det är ok att visa sig sårbar som du gör nu och delar med dig av din uppväxt, ingen människa är perfekt utan vi lär oss att leva med våra skavanker, våra tidigare val och vi väljer hur vi ska leva i framtiden, bara vi kan avgöra hur vi ska förändra våra liv till den bästa version av oss själva och det är viktigt att vi pratar om detta så framtidens vuxna förstår hur livet verkligen ser ut.

    Du är unik och alldeles underbar precis som du är Annica. Jag känner dig inte men följer dig här och på instagram för du är så jävla cool och egen. Fortsätt med det du gör och le ditt fantastiska leende för du är FANTASTISK, glöm aldrig det!!! <3

    • Annica Englund skriver:

      Anna, gud vilken fin människa du är! Tack för alla fina ord, det betyder verkligen mycket för mig att en ”frammanade människa” kan säga något sådant här. Tack <3

  • Katrin skriver:

    Stark du är, vackra kvinna! Och modig! Ditt inlägg är fantastiskt bra och djupt! Fortsätt vara den du är! Du är fantastisk!

  • Sofia skriver:

    Så bra inlägg!!! Tack för att du delar med dig <3

  • Mathilda skriver:

    Så himla bra skrivet!

  • Sandra skriver:

    Annika!
    Tack för att du finns!
    Pusskram Sandra

  • anonym skriver:

    Hej finaste annicia! jag hittar inte din mejl någonstans så får lägga en kommentar istället. Jag har följt dig sedan BB, & tycker om dig så otroligt mycket. Jag är en tjej på 17 år som är grovt överviktigt till min längd, jag väger 105kilo & är 1,67 lång. Jag är sockergalen & så himla sockerberoende, det går inte en enda dag utan att jag inte åter socker, choklad & dricka är nog det värsta. Jag har så himla dålig självdisciplin så jag klarar aldrig av att sluta äta, det går max tre dagar sen börjar jag äta igen. & jag har så himla svårt att ta mig ut & gå, eller ens röra på mig. Jag vill gymma, men där sätter min socialfobi stopp. Snälla annica hjälp mig, min kropp dödar mig. Så många nätter jag gråtit, hatat & skada min kropp för jag skämma över den. Lägg gärna upp denna som ett inlägg & hjälp mig! Ha det bra! Kram

  • Helen skriver:

    Jättebra skrivet! Tack för att du delar med dig <3

  • Sanna skriver:

    Så bra skrivet!!!!! Du är sån förebild!
    Haha tycker oxå att William påminner om din kille och Noora är läskigt lik blondinbella

  • Suada skriver:

    Jag har följt dig enda sedan Big brother och jag tycker att du verkar vara en toppen tjej med fötterna på jorden och som når sina mål och kämpar för det! Du ska vara stolt över dig själv! Se dig själv i spegeln varje dag och säg till dig själv du är så bra Annica, du har kommit långt i livet trots allt du varit med om och det bevisar vilken kämpe du är! Sedan finns alltid någon som inte gillar dina val i livet men i slutändan är det du som ska leva ditt liv för det är DITT liv och dina val! Du är grym glöm aldrig det!
    Kram på dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *