Hjärtat eller hjärnan?

De senaste dagarna har jag känt mig ganska tom, det är en ganska jobbigt för då har det vart något inom mig inte stämmer, men jag har inte vetat vad. Idag började något bubbla upp inom mig och jag kunde för första gången förstå vad det är som gör att denna känsla dyker upp inom mig. Det är när mitt hjärta och hjärnan inte vill samarbeta. Man vet inte hur man ska agera för hjärnan säger ”stopp” medan hjärtat säger ”kör”. Vad ska man lyssna på, hjärtat eller hjärnan?

Jag tror att jag kommit till den punkten i mitt liv där jag börjar bli sugen på att dejta. Mitt hjärta känns helt, jag har bearbetat klart, gått vidare och det känns som att det finns lite space för någon i mitt liv. Samtidigt ifrågasätter min hjärna detta för den är rädd för att bli sårad och älskar singellivet. Inte för att ha möjligheten att just träffa massa nya killar för det är inte riktigt min grej, utan bara för att ha den här friheten och egentiden. Att bara prioritera mig själv utan att dubbelkolla med någon annan när man ska göra saker, att kunna göra vad fasen jag vill utan att någon ens ska bry sig. Det är en jäkla underbar känsla alltså. Men vad är det då som gör att mitt hjärta känner såhär?

Xenia är på väg hit, hon är ju psykoterapeut så jag ska gå igenom detta med henne. Det ska bli intressant att höra vad hon säger för hon känner ju mig ganska bra nu och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Det skulle kännas skönt att ta reda på vad fasen det är som händer inom mig och vad nästa steg är!

14 reaktioner på “Hjärtat eller hjärnan?”

  • Sara skriver:

    Är Xenia psykolog? Wow, hon blev just ännu mer imponerande! Tycker du borde starta en podd med henne om någon.

    • Tove skriver:

      Juste apropå podd! Vad hände med fest-podden med keela?? (Som jag förövrigt inte tycker va nån bra idé🙈 )

    • anonym skriver:

      Det är inte samma som psykolog . Psykolog tar flera år att bli. Är hon legitimerad terapeut.?

      • Sara skriver:

        Man måste ha psykolog-, läkare-, eller socionomexamen för att kunna utbilda sig till psykoterapeut.

        • anonym skriver:

          Nej. Har en kompis som är mentalskötare och nu går steg ett för att bli psykoterapeut men ska visst för man ska få kallas det genomgått utbildning och få legitimation. Var ju på tv om det att massa kallar sej terapeut och har ingen utbildning men ändå tar mycket betalt.

          • Sara skriver:

            Eller annan motsvarande utbildning för annat människovårdande yrke, ja. Men det är en skyddad titel vilket betyder att man inte får kalla sig det utan legitimation. Googlade på Xenia och gissade därefter på att hon är psykolog i grunden.

      • Xenia skriver:

        Jag har en beteendevetare examen sen bara gått den grundläggande utbildningen för psykoterapeft alltså inte den som utfärdar legitimation ( steg 2 ) så jag är inte legitimerad psykoterapeft och tar handledning när jag har egna patienter. Psykolog tar längre tid att bli och där ingår den grundläggande psykoterapeft utbildningen. Så dom kan hoppa på den legitimationsgrundande på en gång samma sak med psykiatriker.

    • Xenia skriver:

      Ska prata med Annica och kolla om hon är sugen men jag pratar alldeles för mycket 😀 Jag har bara gått den grundläggande utbildningen till psykoterapeut inte den som utfärdar legitimation för att få legitimation måste man ha haft handledning och klientarbete i 2 år efter den grundläggande psykoterapeft utbildning. Om man inte är psykolog eller psykiatriker dom uppfyller kraven för steg 2.

      • Sara skriver:

        Okej, då förstår jag! Tack för svaret.

        Äh vafan, starta en egen podd i så fall, eller youtubekanal till och med! Vore så jävla kul att följa en VANLIG (och så jävla rolig!) människa som dig. Ditt innehåll skulle sticka ut bland alla dessa så kallade ”influencers”!

  • Tove skriver:

    Men det låter väl inte alls som något konstigt att du känner så? Att du är lite tveksam å känner blandade känslor å tankar kanske även rädslor kring att börja träffa nya å kanske gå in i ett förhållande igen..men visst är det alltid bra att prata å bokla tankar med nån vän! Men tycker inte du behöver göra så stor sak av det, låter inte som nått konstigt att du funderar kring det!

  • Lilly skriver:

    Du behöver väl inte binda dig för att du börjar dejta.
    Tvärtom! Klart du ska ”köra.” Träffa män och ha kul med dem som en fri kvinna.
    Sedan får ju tiden utvisa om du träffar någon som du fastnar för.

  • Jacqueline skriver:

    Jag är i samma fas som du. Blir spännande att se hur det utvecklar sig och vad du kommer fram till. Massa kramar och kärlek till dig Annica och hoppas det löser sig för dig och du får lite klarhet! <3

  • anonym skriver:

    Du är så intensiv med allt o alla.Träffa du en ny vän umgås du hela tiden med den tills det rinner ut i sanden ,har varit så sen Idas tid.Ta det lite lugnt o va själv ibland så faller nog alla bitar på plats.

  • Natalie skriver:

    Jag hade också ett förhållande som varade i 5 år. Ett förhållande som jag trodde var perfekt, vi var gjorda för varandra. Men sanningen var den att vi inte var det. Tjafs, otrohet, etc. Ett sånt förhållande man håller vid för länge utan att man förstår att man borde leta nytt.
    När det sen tog slut så ville jag också börja dejta efter ett halvår-ett år. Men mycket hände och det tog 3 år innan jag hittade min drömkille. Under dessa tre år har jag gjort precis vad jag känt för, flörtat med massor av killar, festat, haft roligt med vänner. Nu i efterhand tycker jag singellivet var fantastiskt och jag är glad att jag fick tre år av det.
    Under tiden jag var singel gick jag på dejter, men om jag ska vara ärlig så var varje dejt inte rätt. De killar jag träffade lärde mig mer om vem jag verkligen ville bli tillsammans med än något som ledde till ett förhållande.
    En dag gick jag på en dejt med en ny kille. Jag föll inte pladask direkt. Tyckte han var annorlunda mot andra jag träffat. Men han ville gärna träffas ändå så jag gav honom en chans. Ju mer vi sågs desto mer insåg jag att han var speciell. Han hade egenskaper som jag älskade och vi kunde vara precis oss själva med varandra. Det var som att ha träffat någon med samma bakgrund som mig, samma syn på kärlek som mig, samma värderingar och samma humor. Nu har vi varit tillsammans i 2 år, rest ihop, flyttat ihop och jag älskar varje minut med honom.

    Utan singellivet och alla dess dejter hade jag nog aldrig förstått vem jag egentligen mådde bra med och var lycklig tillsammans med. Så njut av singellivet men gå samtidigt på massa dejter och lär dig om vilken man du gillar! Jag tror på att om man verkligen hittar rätt person så kommer det vara livet ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *